I år firar Svenska Ölfrämjandet 30 år och i samband med detta har deras medlemstidning fått en rejäl ansiktslyftning mycket tack vare den kompetenta och driftiga Robert Lagerström som är tidningens nya redaktör.

 Jag blev ombedd att skriva en liten artikel och som vanligt blev den lite längre än vad som var sagt men tack vare lite pill och lite saxande lyckades Robert att banta ner den och trycka in den i tidningen. Snyggt jobbat. Underliggande bild visar slutresultatet men för de som vill läsa min oredigerade originaltext under bilden. Håll till godo… 

En belgisk missionärs kåseri.

Allt sedan den belgiska ölen fann mig har jag varit fast besluten att sprida dess ord. I över fjorton år har jag pratat, serverat och vurmat för denna lilla nations fantastiska brygder. Från att till en början försökt övertyga folk har det sedan fyra år tillbaka blivit min mission att vinna över människor till detta delade lands jästa produkter. Jag är den belgiska ölflorans förkämpe och dagligen ropar jag ut mitt budskap i hopp om att ge ytterligare en person chansen att smaka dessa fenomenala drycker.
När min resa bland trappister, lambicer och saisoner började var Sverige fortfarande ett tämligen sovande ölland och där ‘stor stark’ var gängse norm. Emellertid fanns det ett gryende intresse, även om de flesta som drack Guinness, Old Speckled Hen eller Erdinger ansågs för konnässörer, och sakta men säkert noterade jag en gradvis stigande nyfikenhet även bland de belgiska brygderna. Då kom IPA-trenden!

Som en tornado svepte den in över vårt avlånga avlånga land och på ganska kort tid beställde Svensson ‘vår bästa IPA’ istället för ‘stöl’. Intresset för öl exploderade och även om belgarna knuffades ut i periferin kände jag mig inte oroad. De människor jag vunnit över på det belgiska spåret stod mig bi och ingen humlebomb i världen skulle få dem att byta sida. Dock stagnerade entusiasmen för belgarna, importörerna vände kappan efter vinden och Systembolagets belgiska utbud minskade. 

  
Som sagt tyckte jag detta inte var speciellt oroväckande eftersom jag följde utvecklingen i Belgien nära och jag gjorde mitt bästa för att håva in nya fanatiker i den belgiska sfären. Det som gjorde att jag tog steget från mässande till missionerande var att vissa ölkrogar och pilsnerprominenter började tala om den belgiska ölens död. Dessa förtal och missvisande fakta fick mig även att börja skriva om Belgien och framför allt dess ölkultur. Från att ha varit förargad är jag idag glad över detta annars hade det kanske aldrig hade fått mig att ta steget ut i öletern.
Snart halvvägs in i 2015 ser vi en ständigt ökande fascination för öl, bryggerier växer upp som svampar i jorden och sökandet efter hantverksöl breder ut sig som löpeld. Belgarna hänger på, utvecklar sig och är innovativa vilket märks även på den svenska ölscenen. Återtåget har så sakteliga börjat och Belgiens öl hyser allt större renommé samt att belgiska ölstilar får fäste både här och annorstädes. Bredden på det belgiska utbudet gör det svårslaget och under devisen ‘det finns en öl för alla’ finner den ständigt nya människors smaklökar. Lägg därtill lagringspotentialen som finns i en uppsjö belgiska brygder vilket ger den betydligt mer tredimensionell än många andra länders ölsortiment. Jag spår, till min stora glädje, en god framtid och ett långt fortsatt liv för Belgiens underbara nektar. 
Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe