Boskeun

Utan tvekan Belgiens bästa påsköl, enligt min mening, är Dolles Boskeun. Detta är en av de första i en ganska liten genre. Belgare är nämligen mycket mer ölbundna till högtider än vi därför föredrar många att göra våröl istället eftersom våren är längre än påsken.

20130330-010020.jpg
I begynnelsen sägs det att receptet kommer från bryggaren Kris Herteleers bror Jo och att namnet på ölen är ett smeknamn på honom men vi tar det från början. När bryggeriet drog igång 1980 var det på grund av att Kris och Jos mamma (Germana Passyn) tröttnat på att köpa massa öl till sönerna. Hon uppmanade helt enkelt dem att börja brygga sin egen öl. De båda bröderna studerade vid den här tiden, Kris till arkitekt och Jo till läkare, så det dracks en del öl. Sagt och gjort.

20130330-011421.jpg
Tillsammans med vännen Romeo Bostoen och ett anrikt övergivet bryggeri (Costenoble) så började det bryggas öl. Snart var Kris ensam kvar eftersom Jo och Romeo faktiskt började jobba med det de bildade sig till. Dock fick Kris lov att fortsätt brygga Jos skötebarn Boskeun och det är vi glada för!

20130330-093014.jpg
Boskeun betyder skogshare (ung.) men det är också Jos smeknamn. Han sägs ha fått det efter ett bråk med Kris som slutade med en sprucken läpp, där Jo då såg ut som en hare…

20130330-095319.jpg
Jo är numer bosatt och verksam som doktor i Sydamerika. Tydligen har han på senare år försökt sig på att brygga Boskeun där men utan större lycka. Det har berättats en fin skröna för mig (eller om jag möjligen har fått den om bakfoten) att en gång per år så flyger Jo hem till Belgien, sätter sig på en cykel och cyklar till bryggeriet i Esen. Väl där slår han sig ner i Oerbaren* och dricker några Boskeun sätter sig på cykeln och cyklar tillbaka till flygplatsen, sätter sig på planet och flyger hem!
Om det finns någon sanning i den historien får man väl hoppas att han åtminstone stannar några dagar…

Tack för uppmärksamheten och GLAD PÅSK/
Jens Skrubbe

*Namnet refererar till bryggeriet första öl Oerbier och det är namnet på bryggpuben…

Vårdagjämning

Jag hinner inte med! Börjar jag bli gammal? Här kommer inlägget signerat 20/3. Håll till godo!
Skönt att våren är här. Seriöst, det är inte kul att gå ut nu. Tur att det finns belgisk våröl att gotta sig i, eller? Det finns ett gäng bryggerier som brygger Printemps eller Lente-öl* beroende på vilken sida gränsen de befinner sig.

20130320-182009.jpg
Nå, varför våröl? Ja, vill man få ut en specialare under våren kan man välja att brygga en påsköl eller en våröl. Många väljer våröl av den enkla anledningen att våren är längre än påsken precis som vissa brygger vinteröl** istället för julöl. Belgare är nämligen mer nitiska med sina säsongsöl och dricka julöl i januari är uteslutet och detsamma gäller för påskölen…

20130320-182428.jpg
Vad karaktäriserar en våröl? Många av dem är ambréer på 6-6,5% men i övrigt finns ingen gemensam nämnare vad jag kan se eller vet. Dock finns det några som skiljer sig från massan.
Armands våröl är en exceptionell historia och ett unikum bland öl. Detta är den första i serien av hans fyra årstiders-gueuzer med blandningar från hans egna lambicer*** och den kom våren 2011. Får ni tag i den, håll hårt. När de är slut är de slut och just vårölen är den som är svårast att få tag på.

20130321-141642.jpg
Andra våröl bryggs av bland annat Silly, Alvinne och Het Anker…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*De franska och nederländska orden för vår.

**Hiver på franska och Winter på nederländska.

***Armand har producerat ett fåtal exklusiva öl av hans egna lambicer. Han började brygga egna lambicer på ett leasat bryggverk runt 2001. 2008 drabbades han av en katastrof när ett kylsystem rasade ihop och nästan all lambic gick till spillo eller genever. Efter några års blandande är han åter en bryggare, mycket tack vare dessa lite dyrare specialare. Bra jobbat, Armand!

20130321-144427.jpg

St Patricks day

Dagen till ära tänkte jag plocka ut ett par öl med någon anknytning till Irland. Långsökt eller inte men eftersom det är Irlands nationaldag och en anledning för många att dricka öl.

20130317-215122.jpg

Självklart sjunger vi stoutens lov en dag som denna. På bilden ser ni Brootcoorens ‘Belgian Angel Stout’ med flaggreferens till Irland. Nu börjar de bli några belgare som lånat epitetet och benämnt sin öl ‘Stout’ ‘Imperial Stout’ eller ‘Belgian Stout’. Vi kan inte ta upp alla här* men väl ett par stycken. En av de första var Ellezelloise som släppte ‘Hercule Stout’ redan i slutet på 1990-talet och den tillhör fortfarande toppen. Ölen är en hommage till Agatha Christies karaktär Hercule Poirot som sas vara ifrån Ellezelle där bryggeriet ligger.
‘Black Albert’ från Struise är också värd att nämna i sammanhanget. Detta är en monsterstout med ytterligare en benämning på stout, nämligen ‘Royal Stout’. Ölen föddes 2007 och bryggdes initialt för Ebenezer Pub i Maine men det tog inte lång tid och många ramaskri innan vi fick del av den i Europa också. Tack och lov.

20130317-224411.jpg

Vidare har vi ‘Buffalo Belgian Stout’ som bryggs av Van den Bossche. Denna variant föddes också 2007 och på grund av att då var det hundra år sedan originalölen ‘Buffalo’ kom. Ölen har fått sitt namn från Buffalo Bill som när han var på Europaturné med sin cirkus 1894, bodde i Sint Lieven där bryggeriet ligger. Tufft.
Sist ut bland stoutexemplen idag blir Smisjes ‘Smisje Catherine The Great Imperial Stout’. En hyllningsöl såväl till Katarina den stora som sägs vara ‘urmoder’ till öltypen** och till bryggaren Johan Brandts fru Catherine. Vackert!

20130317-231941.jpg

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Fler belgiska stouts i urval: Podge Belgian Imperial Stout (Alvinne), ‘Special Export Extra Stout’ (Dolle), ‘Leroy Stout’ (Het Sas), ‘Big Mama Stout’ (Jandrain-Jandrenouille), Stouterik (Senne), ‘Monks Stout’ (Dupont), ‘Stoute Bie’ (de Bie) och ‘Authentique Stout’ (Authentique)

**Skrönan säger att tsaritsan Katarina den stora var en öltörstig kvinna och att hon fick irländarna att skeppa stout från Dublin till St Petersburg. För att ölen skulle hålla hela vägen fick man trycka i lite mer kraft i bitarna. Voila, ‘Russian Imperial Stout’ var född…

Peeterman

På lördag (9/2-2013) går årets Belgoträff av stapeln och jag har åter igen fått äran att vara domare. Ett hedersamt och lärorikt uppdrag för en autodidakt belgofil!

20130205-171758.jpg
Nu har jag nåtts av informationen att en av ölen som kommer att presenteras är en, på gränsen till försvunnen, öltyp som heter ‘Peeterman’. Det krävdes en före detta urinvånare för att plocka fram denna mer eller mindre bortglömda öl ur receptgömmorna. Det ska bli väldigt intressant att dricka denna typ av veteöl eftersom jag aldrig stött på den under mina år i Belgoölens grepp…

20130205-200343.jpg
Historiskt sett är ‘Peeterman’ en bärnstensfärgad veteöl från Leuven. Namnet kommer från St. Pieters som är stadens skyddshelgon men det är också ett smeknamn på Leuvenborna.
Det fanns en mängd bryggerier* i Leuven, med omnejd, som bryggde denna öltyp när det begavs sig och den siste som slog igen var De Eendracht (1975).

20130205-192208.jpg
1977 gjorde Hoegaardens Pierre Celis ovanstående veteöl enligt ett Leuvenrecept till 50-årsfirandet av en ‘ölbutik’ som hette Neels. Detta var stort, eftersom Leuven och Hoegaarden varit hårda konkurrenter tidigare om åren. Ölen bryggdes under olika namn** fram till 1991 när Interbrew valde att lägga ner den.
Det finns också en dokumenterad ‘Peeterman’ bryggd av Verlinden i Lubbeek, strax öster om Leuven. Dock vet jag inte hur autentisk den var. Verlinden gick ur tiden 1985. Domus bryggpub hade under 90-talet en ‘kommisionsöl’ i Peetermanstil som gick under namnet ‘Leuvense Witte’. Jag har funnit åtminstone två bryggerier utanför Leuven som har bryggt ‘Peeterman’. Dels var det Vandenheuvel (1975) som låg i Bryssel och Des Quatre Paves (1953) i Jemappes (Hainaut).

20130205-172809.jpg
2006 valde Artois (AmBev) att lansera en ‘Peeterman’ men den togs bort redan 2008. Nu verkar det som den produkten var snarare ett namn än en genuin variant av öltypen.
Vad är en äkta ‘Peeterman’? Enligt uppgifter jag har hittat var det som sagt en bärnstensfärgad veteöl, en ambrée. Den var relativt söt med hyfsat lätt kropp och inte så tung och munfull. Den var till exempel inte så mättande som en ‘Hoegaarden’. Ölen hade en lång koktid på närmare fyra timmar och vad jag förstår användes inte bara vetekornet utan hela plantan gick med i koket! Förhoppningsvis får jag mig mitt livs första ‘Peeterman’ på lördag. Det ser jag fram emot!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Bryggerier i Leuven som bryggde ‘Peeterman’ och året de bommade: Lovania (1935), La Vignette (1940), La Fleur d’Or (1940), Van Tilt (1950), Breda (1971) och De Eendracht (1975)

**’Neels Echte Peeterman’, ‘Echte Peeterman’ och ‘Peeterman’

En undanskuffad öltyp…

Inför SHBF:s Belgoträff i Uppsala nästa vecka har jag så smått börjat studera öltypsdefinitionerna. Jag har nämligen, för tredje gången, fått äran att vara med och döma dessa hembryggda små mästerverk. Öltypdokumentet är mycket nyttigt, lärorikt och väl genomarbetat. Det utelämnar ytterst lite och på ett sakligt sätt betar det av typ efter typ och stil efter stil. Jag har dock hittat en spricka i den solida fasaden för det saknas, enligt min mening åtminstone en öltyp, möjligen två.

20130130-230501.jpg
Sist jag hade möjlighet att vara med och döma på denna tillställning påpekade jag detta men tillfället var illa valt och jag lät inte tillräckligt.
Nu kan jag ta mig friheten att låta lite här plus att jag ska försöka övertyga vissa andra ölmänniskor att ställa sig i mitt led. Jag menar att belgisk ambrée/amber borde ha minst en egen grupp, helst två och inte ingå under ‘ljus belgisk ale’ eller ‘ljus stark belgisk ale’.

20130130-230612.jpg
Om man tittar närmare på exemplen under förstnämnda grupp så är de enligt mig alla bärnstensfärgade och borde således ha en egen grupp, exempelvis ‘bärnstensfärgad belgisk ale’. Märk väl att på 20-talet gavs just denna dryckesgrupp namnet ‘la Belge‘ och utsågs som representant som den typiska belgiska ölen. Inte alltför sällan har de ‘Spéciale’ som efternamn. Under rubriken ‘ljus belgisk ale’ vore det mer passande med ‘Bink Blond’, ‘Hellekapelle’ och ‘Betchard Blonde’.

20130130-230806.jpg
Vidare under den ‘starka’ och som de erkänner ‘breda’ gruppen är allsköns öl listad som exempel. Dock tycker jag inte att till exempel ‘Kwak’ och ‘Bush Ambrée’ hör hemma i samma grupp som ‘Duvel’ och ‘Delirium Tremens’.
Varför inte dela på dem och skapa gruppen ‘bärnstensfärgad stark belgisk ale’. Det skulle förenkla dömandet avsevärt plus att många mumsiga, karamellsöta, gräddchokladiga, kardemumma och anissmakande ambréer skulle inte se sig slagna av förrädiska, torra, fruktiga, förförande, lätta i kroppen djävulstriplar. Ölen skulle helt enkelt få ett mer jämlikt och rättvist omdöme och betyg. Har jag inte rätt?

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Grisette

För fem år sedan var det få svenska bryggare som visste vad en ‘saison’ var eller som överhuvudtaget ens hade i åtanke att brygga en ‘saison’! Nu finns det tydligen 26 st svenska saison enligt ratebeer (tack Fredrik). Kul och välförtjänt. Det är en fantastisk ölstil.

20130118-144449.jpg
Min undran är när eller om ‘grisette’ någonsin kommer att få samma nytändning och samma rampljus? Nu är det kanske inte alla som känner till denna ölstil som lever ett tämligen undanskymt liv i en nedlagd vallonsk kolgruva så låt mig få påminna era grå…
När jordbrukssamhället i de vallonska (främst Hainaut) delarna gick mot industrialism och framförallt kol & stengruvor så föddes nya idéer och ny öl. Eftersom ‘saisonen’ ansågs vara en bondöl fick ‘grisetten’, gruvarbetarnas öl, se dagens ljus.

20130118-145506.jpg
Som i så många andra fall vet man inte vad namnet härrör ifrån. Att ‘gris’ är grå på franska och det är en vanligt förekommande kulör i gruvan är alla med på men den feminina formen sätter griller i huvudet på folk. Porfyr var en av de saker man sökte efter i underjorden och dess grå färg har också koppling till namnet och mellan 1960-1985 så bryggde Lefebvre en ‘grisette’ som hette just ‘Porph Ale’ som var mycket uppskattad. När det begav sig fanns det upp emot 30 olika ‘grisetter’ men nu finns det bara ett bryggeri som håller namnet vid liv och hur typriktig ölen är kan jag bara spekulera i. Med tanke på att den har dykt upp i många former, färger, smaker och skepnader ställer jag mig lite skeptisk…

20130118-151830.jpg
En traditionell ‘grisette’ var svag, mellan 3-5%, lätt i kroppen, ren, torr och uppfriskande. Det låter väldigt ‘saisonlikt’ men enligt vissa kom ‘grisettens’ fräschör från humlen och inte från lactosyror som i en gammaldags ‘saison’. Mellan 1/7 och 1/10 av malten ska vara mältad vete vilket också är en skillnad från ‘saisonen’ samt att vissa hade långa koktider för att ölen skulle bli bärnstensfärgad. Dock menar andra att ‘grisetten’ var en gyllene öl så färgen verkar inte vara stilfaktor. Det skulle vara intressant att få pröva en stilren och ‘äkta grisette’, eller hur Brekeriet?

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Ljus i mörkret…

Maken till glädje när jag idag sprang på ett gäng Saison Dupont kan beskrivas som minst sagt stor. Man blir ganska mörk i blicken när man går in på Systembolaget så här års. Det är stouter, porters och mörka julöl så långt ögat når. Trevligt förvisso och säsongen kräver månne detta men för en Tripel och Saisonmänniska som mig kan det bli lite enahanda…

20121210-171838.jpg
Saison Dupont* är en öl sprungen ur vallonsk bondöltradition, bryggd till perfektion av Brasserie Dupont. Detta är den moderna och den kommersiella saisonens urmoder. Torr som Sahara och fruktig som Eden. Tämligen oförändrad sedan födelsen 1920 bestående av 100% Dingemans pilsnermalt och behagligt kryddad med East Kent Goldings och Styrian Goldings.
Saisonöl levde ett tämligen undanskymt liv tills en importör vid namn Don Freiberg såg till att den kom till USA och resten är som man brukar säga historia…

20121210-190044.jpg
1990 kom Saison Dupont Biologique och det var den första ekologiska ölen i Belgien. Något svagare än sitt äldre syskon men i övrigt en fullvärdig medlem bland de belgiska saisonerna.
Förra året (2011) släppte Dupontarna en torrhumlad variant (Saison Dupont Cuvée Dryhopping) för första gången och det fortsatte de med i år. Vansinnigt trevlig produkt även om den bara släpps på magnumflaska (och fat till ett fåtal lyckliga) vilket kan vara lite mycket en måndagskväll…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Ölnördsfakta:
IBU: 32
EBC: 11
OG: 1054
FG: 1006
93% utjäsning

Släpp skottarna loss…

…det är vinter!
När man beställer en ”scotch” i Belgien kan det hända att man blir besviken! Förvisso får man en maltprodukt men en jäst sådan och inte en destillerad.

20121125-171317.jpg
I Belgien finns några få ales bryggda i en tradition som är hämtad, inspirerad eller hyllande till en skotsk öltyp som sedan 50-talet inte finns i Skottland längre.
Öltypen dök enligt vissa upp i Belgien under första världskriget (1914-1918) och den bryggdes främst för skotska soldater som var stationerade i Belgien.

20121125-171351.jpg
Andra menar att typen fanns i Belgien innan kriget och att det var antingen en frukt av George Maw Johnson eller en hyllning till densamme. George Maw Johnsson var en bryggare från Canterbury som blev förtjust i Belgien, flyttade dit och blev förste utgivare av bryggarnas branschtidning ”Le Petit Journal du Brasseur”

20121125-182524.jpg
Nå, vad är det för öl?
Förr var humle en dyrköpt vara i Skottland och om man är fördomsfull känner man till att skottar är snåla. ‘Scotch’ är en öltyp med lite humle, överdrivet med maltkaraktär och långa koktider för att få den mörk. Smakmässigt är de åt det söta hållet eftersom mycket restsötma finns kvar, lätta i kroppen vilket gör dem en aning vinösa, mörka som sagt och oftast relativt starka. Passar denna årstiden om inte annat och det har Glazen Toren tagit fasta på…

20121125-183619.jpg
Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Brun eller röd?

Tidigare i veckan blev jag ombedd att förklara vad ‘oud bruin’ är för typ av öl så varför inte skriva ett par rader om denna stil som man antingen älskar eller hatar…

20121111-221258.jpg
Tradition och historia är nyckelord för den här öltypen. Ibland delas typen i två beroende på hur ölen ser ut, var den är eller hur den är bryggd.
Man talar om brunöl eller t.o.m. gammal brunöl och rödöl (Oud bruin och Rood)
efter färgerna på ölen. Den geografiska indelningen är antingen Västflandern eller Östflandern (Oudenaarde med omnejd) och där rödölen hör till väst och brunölen till öst. En annan delning jag sett är att de båda typerna delas av floden Schelde.

20121111-221517.jpg
Sedan finns det de som gör diskrepans på typerna beroende på vörtens koktid (brunöl har längre) eller om den ligger på ek (nu för tiden är ståltankar vanligare även om ingen talar om det). Rent smakmässigt så tycker jag att rödöl är något syrligare och har lite mindre kropp än brunölen som då är något sötare och mustigare.
Dock har jag slutat att göra åtskillnad på typerna utan kallar dem kort och gott ”Vlaams oud bruin” (flamländsk gammal brunöl). Nya aktörer har rört om i grytan så även om man bör känna till begreppen hör de till historien.

20121111-221821.jpg
Utan att bli alltför långrandig och helt snöa in på skillnaden mellan olika varianter av Pediococcus i ölen så finns det några saker som utmärker den här stilen. Förutom traditionen så finns det en mängd likheter med spontanjäst öl (lambicer). För det första så har vi en uppsjö mikrobakterier och vilda jäststammar i den här typen även om brunölen är något mer kontrollerad än lambicölen. För det andra har vi ekfatslagringen, för även de som använder ståltankar tillsätter ekspån eller ekstavar för att ge ölen den typiska karaktären och för det tredje så har vi blandningen mellan en äldre och en yngre bryggd.

20121111-222023.jpg
Syrligheten är givetvis också en likhet plus att det också förekommer frukt (körsbär och hallon) i några sorter.
Skillnader förutom färgen och den långa koktiden är att oud bruins inte innehåller något vete, man använder färsk humle dock med låg alfasyra och att man tillsätter invertsocker för färg och konservering.
Klassiska producenter är Liefmans, Rodenbach, Verhaeghe och Strubbe. Vidare har vi Leroy, Cnudde, Roman, Bavik och Van Steenberge.
Nya bryggerier som försöker sig på denna komplicerade stil är exempelvis Struise och Verzet. Bra där!
”Håll grytan kokande”

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe