Bush

Det vallonska bryggeriet Dubuisson* har sedan första världskriget salufört de flesta av sina öl under det engelska namnet Bush.

20130824-142101.jpg
När ölen ska exporteras till USA måste de döpa om ölen på grund av det gigantiska Anheuser-Busch InBev. AB InBev tror att folk ska blanda ihop namnen. Urlöjligt. Bush heter därför Scaldis** när den saluförs i Staterna.

20130824-142716.jpg
Det hindrande inte Dubuisson att skicka fd president George W Bush en pall av deras superstarka Ambrée när han vann valet 2000. Bryggeriet tyckte nämligen att valsegern var jättebra marknadsföring för deras produkter. Det de inte visste var att Bush är nykter alkoholist. Oops.

20130824-143316.jpg
Dick Cheney lät ändå hälsa bryggeriet att presidenten uppskattade produkten. Vem som drack upp ölen låter jag vara osagt men jag vill minnas att det dök upp skadalbilder på Bush tvilllingdöttrar när de var milt sagt berusade…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*dubuisson är det franska ordet för buske.

**Scaldis är det latinska namnet på floden Schelde som försörjer bryggeriet med vatten.

Peeterman

På lördag (9/2-2013) går årets Belgoträff av stapeln och jag har åter igen fått äran att vara domare. Ett hedersamt och lärorikt uppdrag för en autodidakt belgofil!

20130205-171758.jpg
Nu har jag nåtts av informationen att en av ölen som kommer att presenteras är en, på gränsen till försvunnen, öltyp som heter ‘Peeterman’. Det krävdes en före detta urinvånare för att plocka fram denna mer eller mindre bortglömda öl ur receptgömmorna. Det ska bli väldigt intressant att dricka denna typ av veteöl eftersom jag aldrig stött på den under mina år i Belgoölens grepp…

20130205-200343.jpg
Historiskt sett är ‘Peeterman’ en bärnstensfärgad veteöl från Leuven. Namnet kommer från St. Pieters som är stadens skyddshelgon men det är också ett smeknamn på Leuvenborna.
Det fanns en mängd bryggerier* i Leuven, med omnejd, som bryggde denna öltyp när det begavs sig och den siste som slog igen var De Eendracht (1975).

20130205-192208.jpg
1977 gjorde Hoegaardens Pierre Celis ovanstående veteöl enligt ett Leuvenrecept till 50-årsfirandet av en ‘ölbutik’ som hette Neels. Detta var stort, eftersom Leuven och Hoegaarden varit hårda konkurrenter tidigare om åren. Ölen bryggdes under olika namn** fram till 1991 när Interbrew valde att lägga ner den.
Det finns också en dokumenterad ‘Peeterman’ bryggd av Verlinden i Lubbeek, strax öster om Leuven. Dock vet jag inte hur autentisk den var. Verlinden gick ur tiden 1985. Domus bryggpub hade under 90-talet en ‘kommisionsöl’ i Peetermanstil som gick under namnet ‘Leuvense Witte’. Jag har funnit åtminstone två bryggerier utanför Leuven som har bryggt ‘Peeterman’. Dels var det Vandenheuvel (1975) som låg i Bryssel och Des Quatre Paves (1953) i Jemappes (Hainaut).

20130205-172809.jpg
2006 valde Artois (AmBev) att lansera en ‘Peeterman’ men den togs bort redan 2008. Nu verkar det som den produkten var snarare ett namn än en genuin variant av öltypen.
Vad är en äkta ‘Peeterman’? Enligt uppgifter jag har hittat var det som sagt en bärnstensfärgad veteöl, en ambrée. Den var relativt söt med hyfsat lätt kropp och inte så tung och munfull. Den var till exempel inte så mättande som en ‘Hoegaarden’. Ölen hade en lång koktid på närmare fyra timmar och vad jag förstår användes inte bara vetekornet utan hela plantan gick med i koket! Förhoppningsvis får jag mig mitt livs första ‘Peeterman’ på lördag. Det ser jag fram emot!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Bryggerier i Leuven som bryggde ‘Peeterman’ och året de bommade: Lovania (1935), La Vignette (1940), La Fleur d’Or (1940), Van Tilt (1950), Breda (1971) och De Eendracht (1975)

**’Neels Echte Peeterman’, ‘Echte Peeterman’ och ‘Peeterman’

En undanskuffad öltyp…

Inför SHBF:s Belgoträff i Uppsala nästa vecka har jag så smått börjat studera öltypsdefinitionerna. Jag har nämligen, för tredje gången, fått äran att vara med och döma dessa hembryggda små mästerverk. Öltypdokumentet är mycket nyttigt, lärorikt och väl genomarbetat. Det utelämnar ytterst lite och på ett sakligt sätt betar det av typ efter typ och stil efter stil. Jag har dock hittat en spricka i den solida fasaden för det saknas, enligt min mening åtminstone en öltyp, möjligen två.

20130130-230501.jpg
Sist jag hade möjlighet att vara med och döma på denna tillställning påpekade jag detta men tillfället var illa valt och jag lät inte tillräckligt.
Nu kan jag ta mig friheten att låta lite här plus att jag ska försöka övertyga vissa andra ölmänniskor att ställa sig i mitt led. Jag menar att belgisk ambrée/amber borde ha minst en egen grupp, helst två och inte ingå under ‘ljus belgisk ale’ eller ‘ljus stark belgisk ale’.

20130130-230612.jpg
Om man tittar närmare på exemplen under förstnämnda grupp så är de enligt mig alla bärnstensfärgade och borde således ha en egen grupp, exempelvis ‘bärnstensfärgad belgisk ale’. Märk väl att på 20-talet gavs just denna dryckesgrupp namnet ‘la Belge‘ och utsågs som representant som den typiska belgiska ölen. Inte alltför sällan har de ‘Spéciale’ som efternamn. Under rubriken ‘ljus belgisk ale’ vore det mer passande med ‘Bink Blond’, ‘Hellekapelle’ och ‘Betchard Blonde’.

20130130-230806.jpg
Vidare under den ‘starka’ och som de erkänner ‘breda’ gruppen är allsköns öl listad som exempel. Dock tycker jag inte att till exempel ‘Kwak’ och ‘Bush Ambrée’ hör hemma i samma grupp som ‘Duvel’ och ‘Delirium Tremens’.
Varför inte dela på dem och skapa gruppen ‘bärnstensfärgad stark belgisk ale’. Det skulle förenkla dömandet avsevärt plus att många mumsiga, karamellsöta, gräddchokladiga, kardemumma och anissmakande ambréer skulle inte se sig slagna av förrädiska, torra, fruktiga, förförande, lätta i kroppen djävulstriplar. Ölen skulle helt enkelt få ett mer jämlikt och rättvist omdöme och betyg. Har jag inte rätt?

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe