Två ny samarbeten att hålla ögonen på!

Allt med pandemin är inte pest och pina. Med tanke på att belgarna är mindre resebenägna och att det är svårt för utländska bryggerier att ta sig till Belgien har de börjat samarbeta i högre utsträckning. För några år sedan var det mycket ovanligt och näst intill obefintligt med samarbetsöl mellan belgiska bryggare men nu ser jag fler och fler vilket är glädjande.

Det första av de två som jag tänkte nämna idag är ett samarbete mellan de humleälskande bryggerierna De Ranke och Brasserie de Légendes. Här kan man lägga till ytterligare en aspekt till denna speciella händelse vilket är att det även är ett samarbete mellan ett flamländskt samt ett vallonskt bryggeri. Stort!

Än så länge är det hemligt om vad som komma skall men jag förväntar mig något i det mer moderna registret. Ett giftermål mellan Guldenberg och Goliath Triple, månne?

Samarbete nummer två är kanske inte fullt lika oväntat eftersom det är de två relativt unga bryggerierna DOK Brewing Company samt Verzet som kamperat ihop. Oavsett vilket ser jag fram emot resultatet eftersom de har flaggat för att deras gemensamhetsbrygd är en hyllning till Hoegaardens grundare Pierre Celis.

Sommarölen som väntar är en lätt syrlig veteöl bryggd med mängder av omältad emmervete. Tanken med detta projekt är att den färdiga produkten ska minna om hur Hoegaarden smakade i dess begynnelse.

Förhoppningsvis ser vi någon eller båda av dessa brygder landa i Sverige inom en snar framtid. Åtminstone jag håller tummarna!

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe

Grand Cru

Under gårdagen kopplade jag en förrädiskt god belgisk Barley Wine vid namn The Oracle Grand Cru från White Ponyjobbet. Detta är en helt ny produkt och det är en variant på en av bryggeriets första brygder från 2013*.

Redan tidigare under veckan hade jag fått frågan vad Grand Cru betyder i ölvärlden och under gårdagskvällen dök frågan upp igen. Jag har luskat lite och kommit fram till följande resonemang.

Grand Cru är ett epitet som ölvärlden lånat från framförallt den franska vinvärlden där det kortfattat är den högsta märkningen ett vin kan få enligt Appellation d’Origine Contrôlée.

De belgiska bryggarna tänker lite på samma sätt och sätter ordet Grand Cru på den produkt de anser vara deras prestigeprodukt eller den brygd de är mest stolta över. I Belgien har uttrycket inget med stil eller smak att göra.

Trots idoga försök har jag inte helt lyckats spåra vilket belgiskt bryggeri som använder termen först men jag är tämligen säker på att det antingen var Rodenbach (Rodenbach Grand Cru) eller Hoegaardens grundare Pierre Celis som döper en brygd till Grand Cru Trippel (sedermera Tripel) redan 1976. I ett försök att återskapa ovanstående öl dyker Hoegaarden Grand Cru upp 1991 när Interbrew tagit över Pierres verksamhet.

Under sent 80-tal samt tidigt 90-tal dök en uppsjö produkter upp med det graniosa efternamnet, bl.a. Augustijn Grand Cru (Van Steenberge) 1987, Artevelde Grand Cru (Huyghe) 1987 och Grand Cru 1900 Brousella (Cantillon) 1992. För sakens skull bör det nämnas att den sistnämnda lambicen släpptes som en engångsbrygd 1986 under namnet Grand Cru Brousella 1983.

Nu för tiden är begreppet tämligen vanligt. Fler och fler bryggerier svänger sig med de svulstiga orden. Emellertid kan jag bara erkänna att de allra flesta belgiska Grand Cru:er är topprodukter i de respektive bryggeriernas portföljer.

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe

* The Oracle var White Pony’s tredje produkt. The Oracle Grand Cru skiljer sig från denna genom att ha längre koktid, en annan vattenprofil samt lite chokladmalt i sig. Den är också 0,3% starkare…

Födelsedagar.

Igår fyllde undertecknad år igen. Samma dag som ikonen och en av de största inom belgisk öl, Hoegaardens grundare Pierre Celis.

20140322-103825.jpg
När jag föddes 1973 hade Pierre varit igång med sitt bryggeri ‘Vroente’ i nästan sju år och hade en årsproduktion strax under 1000 hl. Förutom Pierre hade bryggeriet två anställda så det var en märkbart förvånad bryggare som fick besök av journalister…

20140322-105101.jpg
…från USA och tidningen ‘Gazette van Detroit‘, förvisso en tidning som rapporterar om saker som händer i Flandern och Belgien för nordamerikanska belgare. Under rubriken ”Det minsta bryggeriet i Belgien” skriver de blanda annat följande om Pierre:

20140322-132138.jpg
”We hardly notice him* next to the big barrel an veiled in a dusty cloud from the malt from the jute bags. Unshaved and unpretentious he is before daybreak in his very own brewery. He bought the installation everywhere and nowhere from equally small breweries that could no longer stand and battle with the largest beer industry.”

20140322-132923.jpg
Pierre Celis hade fyllt 89 år om han fortfarande varit på benen.

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Pierre Celis var bara 1.55 lång…

Början på slutet…

Idag för 28 år sedan hade äntligen den 25 man stora brandbrigaden fått bukt på den häftiga och ödeläggande branden på Hoegaardens grundare Pierre Celis bryggeri De Kluis. Branden bröt ut redan den sjunde oktober men på grund av bland annat oangenäma vindar och dess stora omfattning tog det närmare två dygn att kväva den.

20131009-091731.jpg
Tack och lov klarade sig alla anställda och endast fyra brandmän fick lättare skador. Emellertid blev stora delar av bryggeriet demolerat och 200000 liter öl förstördes. Katastrofen var ett faktum. Det fastställdes aldrig vad som var orsaken till branden. Celis behövde 7 miljoner dollar för att återuppbygga De Kluis och försäkringen täckte bara 1 miljon av dem…

20131009-101410.jpg
Tyvärr tog den annars så försiktige och intelligenta Celis felbeslutet att ta ekonomisk hjälp av Interbrew (nuvarande Anheuser Busch/InBev). Två år senare var Celis minoritetsägare med endast 40% av aktierna och 1990 sålde Celis sitt skötebarn och Hoegaarden blev aldrig densamma.

20131009-102243.jpg
I sanningens namn ska det erkännas att redan efter branden började förfallet. 1985 hade Celis 38 anställda och pytsade ut 75000 hl/år. Fem år senare var de 100 stycken på bryggeriet och antalet hektoliter hade fyrdubblats. Det säger sig själv att ölen tar stryk med en sådan kraftig ökning. Som Pierre Celis själv sa:
– Vi växte så fort att tillverkaren av ölbackarna inte hann med…

20131009-103143.jpg
Nå, kom det inget gott ur det här? Ja, först och främst lyckades man rädda en batch med öl som tack och lov provsmakades av en anställd innan den hälldes ut. Ölen såldes till en början på en Hoegaardenpub under namnet César men eftersom det namnet redan var taget döptes den kommersiella versionen om till Julius. Produkten togs bort av InBev på mitten av 2000-talet men är nu åter en öl i deras digra portfölj.

20131009-104745.jpg
Vidare och utan att tillskriva Celis allt för mycket så vill jag ändå ge honom en viss del i det amerikanska ölundret. Celis med familj flyttade till Austin, Texas och startade Celis Brewery. Ölklimatet i USA var i sin Linda under tidigt 90-tal och när Celis presenterar en Hoegaardenklon som fick namnet Celis White samt en bärnstensfärgad Ale (Celis Pale Ale) tog det inte lång tid innan det hände saker.
Numer bryggs ölen av Van Steenberge i Ertevelde och Celis goda rykte och öl lever vidare genom hans dotter Christine. Pierre Celis gick bort den 9:e april 2011, 86 år gammal.

20131009-105504.jpg
Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Pierre Celis födelsedag.

Igår fyllde jag år. Det hade även den lille store Pierre Celis gjort om han fortfarande hade varit i livet. Han föddes 1925 men det dröja 41 år innan han drog igång sitt första bryggeri…

20130322-220141.jpg
De flesta ölintresserade känner till veteölen Hoegaarden och dess imponerande tumlare (glastypen). Nu för tiden är det en skärva av vad det en gång och den bryggs av världens största bryggerikoncern.
Annat var det när Pierre Celis och två medarbetare drog igång bryggeriet ‘Vroente’ 1966 i byn Hoegaarden. Maken till den ölen går inte att finna idag tyvärr. Den hade sitt ursprung från ett nedlagt* bryggeri (Tomlin) i byn där Celis jobbat som ung.

20130322-223130.jpg
1980 flyttade bryggeriet och bytte samtidigt namn till ‘De Kluis’. Nu var man elva anställda. Fyra år senare drabbades bryggeriet av en brand och det är här de nuvarande ägarna kommer in. På grund av olyckan behöver Celis pengar och det bistår de gärna med. Tyvärr har det sitt pris att ta hjälp av stora kommersiella krafter. Trots att bryggeriet ökade kraftigt räckte det inte. Dock räckte det för Celis som sålde sitt skötebarn 1990. Då bryggde de ett tiotal öl** fördelat över 300000 hl/år och hade hundra anställda.

20130322-224659.jpg
Förutom att Celis sålde bryggeriet skrev han även på ett kontrakt som förbjöd honom att starta ett nytt bryggeri i Europa, så vad skulle denna rastlösa 65-åring göra? Skrönan säger att han bestämde vart kosan skulle styras med hjälp av en jordglob där han slumpmässigt satte ner fingret. Hur det nu var med det så landade han i Austin, Texas. 1992 öppnade han ett bryggeri och jag vill inte ge Celis äran för det amerikanska ölundret men han är en stor del av det. Det lovar jag!

20130326-212536.jpg
När åldern började ta ut sin rätt flyttade Celis hem till Belgien igen och även om han inte fick starta ett eget bryggeri kunde han lätt knacka på vilket befintligt bryggeri som helst och fråga om han kunde få utlopp för sina idéer. En av dessa var att lagra öl grottsystem med jämn sval temperatur och hög luftfuktighet. Sagt och gjort. Celis var verksam in i det sista. Den 9:e april 2011 gick den energiske mannen vidare. Utan honom skulle Belgiens ölflora vara betydligt fattigare. Var så säkra!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Tomlin gick i graven 1957

**Hoegaarden, Hoegaarden Speciale, Hoegaerdse DAS, Hoegaarden Grand Cru, Verboden Vrucht, Zoeg och Julius bland annat.

Peeterman

På lördag (9/2-2013) går årets Belgoträff av stapeln och jag har åter igen fått äran att vara domare. Ett hedersamt och lärorikt uppdrag för en autodidakt belgofil!

20130205-171758.jpg
Nu har jag nåtts av informationen att en av ölen som kommer att presenteras är en, på gränsen till försvunnen, öltyp som heter ‘Peeterman’. Det krävdes en före detta urinvånare för att plocka fram denna mer eller mindre bortglömda öl ur receptgömmorna. Det ska bli väldigt intressant att dricka denna typ av veteöl eftersom jag aldrig stött på den under mina år i Belgoölens grepp…

20130205-200343.jpg
Historiskt sett är ‘Peeterman’ en bärnstensfärgad veteöl från Leuven. Namnet kommer från St. Pieters som är stadens skyddshelgon men det är också ett smeknamn på Leuvenborna.
Det fanns en mängd bryggerier* i Leuven, med omnejd, som bryggde denna öltyp när det begavs sig och den siste som slog igen var De Eendracht (1975).

20130205-192208.jpg
1977 gjorde Hoegaardens Pierre Celis ovanstående veteöl enligt ett Leuvenrecept till 50-årsfirandet av en ‘ölbutik’ som hette Neels. Detta var stort, eftersom Leuven och Hoegaarden varit hårda konkurrenter tidigare om åren. Ölen bryggdes under olika namn** fram till 1991 när Interbrew valde att lägga ner den.
Det finns också en dokumenterad ‘Peeterman’ bryggd av Verlinden i Lubbeek, strax öster om Leuven. Dock vet jag inte hur autentisk den var. Verlinden gick ur tiden 1985. Domus bryggpub hade under 90-talet en ‘kommisionsöl’ i Peetermanstil som gick under namnet ‘Leuvense Witte’. Jag har funnit åtminstone två bryggerier utanför Leuven som har bryggt ‘Peeterman’. Dels var det Vandenheuvel (1975) som låg i Bryssel och Des Quatre Paves (1953) i Jemappes (Hainaut).

20130205-172809.jpg
2006 valde Artois (AmBev) att lansera en ‘Peeterman’ men den togs bort redan 2008. Nu verkar det som den produkten var snarare ett namn än en genuin variant av öltypen.
Vad är en äkta ‘Peeterman’? Enligt uppgifter jag har hittat var det som sagt en bärnstensfärgad veteöl, en ambrée. Den var relativt söt med hyfsat lätt kropp och inte så tung och munfull. Den var till exempel inte så mättande som en ‘Hoegaarden’. Ölen hade en lång koktid på närmare fyra timmar och vad jag förstår användes inte bara vetekornet utan hela plantan gick med i koket! Förhoppningsvis får jag mig mitt livs första ‘Peeterman’ på lördag. Det ser jag fram emot!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Bryggerier i Leuven som bryggde ‘Peeterman’ och året de bommade: Lovania (1935), La Vignette (1940), La Fleur d’Or (1940), Van Tilt (1950), Breda (1971) och De Eendracht (1975)

**’Neels Echte Peeterman’, ‘Echte Peeterman’ och ‘Peeterman’

Amerikansk dubbelmoral, dubbelt upp.

Landet i väst är bra på många sett men det finns ett par saker där de både vill ha kakan och äta den. Jag tänker på sex och droger. Wow, som en löpsedel på Expressen!
Vad har detta med belgisk öl att göra, undrar ni? Jo, jag har två exempel där just den amerikanska moralens tvetydighet har fått belgare att ändra på sina etiketter för att kunna sälja sin öl på andra sidan Atlanten.

20121215-123539.jpg
Vi flyttar oss tillbaka till 1980. Pierre Celis (Hoegaardens grundare) får ett uppdrag att brygga en festivalöl för ett gille i Diest. Han brygger en kraftig ambrée som döps till ‘Diesters Bier’. På grund av att han lånat namnet ifrån en historisk brygd (mörk och svag öl) som sedan 1966 geografiskt skyddad fick Celis lov att ändra namnet för att undvika en rättsprocess. Från och med 1982 heter ölen ‘Verboden Vrucht’ (den förbjudna frukten) och etiketten blir en pastisch på en Rubensmålning.
När den sedermera ska exporteras till USA så kräver de att Celis gör om etiketten ytterligare en gång på grund av dess ekivoka utseende! Hycklare i kvadrat…

20121215-133207.jpg
Tidsmaskinen för oss fram till 2007-2008 någonting. Struises julöl ‘Tsjeeses’ och dess ekfatslagrade storebror* ‘Tsjeeses Reserva’ har en något drogliberal etikett som tydligen ska ha urskiljts i en molnformation en ‘molnig’ natt! Hum? Senare när den ska gå på export till staterna blir det ramaskri. Det går INTE ha en tomte med tydligt påverkad blick. Istället för att göra en helt ny etikett valde Struise ett i mina ögon roligare alternativ…

20121215-140638.jpg
…då man retuscherade bort röken och satte solglasögon på gubben. Tji fick moraltanterna och skenheligheten såg sig själv i spegeln!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Fram till 2009 låg Reservan på calvadosfat. Nu ligger den på cognacsfat…