Grand Cru

Under gårdagen kopplade jag en förrädiskt god belgisk Barley Wine vid namn The Oracle Grand Cru från White Ponyjobbet. Detta är en helt ny produkt och det är en variant på en av bryggeriets första brygder från 2013*.

Redan tidigare under veckan hade jag fått frågan vad Grand Cru betyder i ölvärlden och under gårdagskvällen dök frågan upp igen. Jag har luskat lite och kommit fram till följande resonemang.

Grand Cru är ett epitet som ölvärlden lånat från framförallt den franska vinvärlden där det kortfattat är den högsta märkningen ett vin kan få enligt Appellation d’Origine Contrôlée.

De belgiska bryggarna tänker lite på samma sätt och sätter ordet Grand Cru på den produkt de anser vara deras prestigeprodukt eller den brygd de är mest stolta över. I Belgien har uttrycket inget med stil eller smak att göra.

Trots idoga försök har jag inte helt lyckats spåra vilket belgiskt bryggeri som använder termen först men jag är tämligen säker på att det antingen var Rodenbach (Rodenbach Grand Cru) eller Hoegaardens grundare Pierre Celis som döper en brygd till Grand Cru Trippel (sedermera Tripel) redan 1976. I ett försök att återskapa ovanstående öl dyker Hoegaarden Grand Cru upp 1991 när Interbrew tagit över Pierres verksamhet.

Under sent 80-tal samt tidigt 90-tal dök en uppsjö produkter upp med det graniosa efternamnet, bl.a. Augustijn Grand Cru (Van Steenberge) 1987, Artevelde Grand Cru (Huyghe) 1987 och Grand Cru 1900 Brousella (Cantillon) 1992. För sakens skull bör det nämnas att den sistnämnda lambicen släpptes som en engångsbrygd 1986 under namnet Grand Cru Brousella 1983.

Nu för tiden är begreppet tämligen vanligt. Fler och fler bryggerier svänger sig med de svulstiga orden. Emellertid kan jag bara erkänna att de allra flesta belgiska Grand Cru:er är topprodukter i de respektive bryggeriernas portföljer.

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe

* The Oracle var White Pony’s tredje produkt. The Oracle Grand Cru skiljer sig från denna genom att ha längre koktid, en annan vattenprofil samt lite chokladmalt i sig. Den är också 0,3% starkare…

Början på slutet…

Idag för 28 år sedan hade äntligen den 25 man stora brandbrigaden fått bukt på den häftiga och ödeläggande branden på Hoegaardens grundare Pierre Celis bryggeri De Kluis. Branden bröt ut redan den sjunde oktober men på grund av bland annat oangenäma vindar och dess stora omfattning tog det närmare två dygn att kväva den.

20131009-091731.jpg
Tack och lov klarade sig alla anställda och endast fyra brandmän fick lättare skador. Emellertid blev stora delar av bryggeriet demolerat och 200000 liter öl förstördes. Katastrofen var ett faktum. Det fastställdes aldrig vad som var orsaken till branden. Celis behövde 7 miljoner dollar för att återuppbygga De Kluis och försäkringen täckte bara 1 miljon av dem…

20131009-101410.jpg
Tyvärr tog den annars så försiktige och intelligenta Celis felbeslutet att ta ekonomisk hjälp av Interbrew (nuvarande Anheuser Busch/InBev). Två år senare var Celis minoritetsägare med endast 40% av aktierna och 1990 sålde Celis sitt skötebarn och Hoegaarden blev aldrig densamma.

20131009-102243.jpg
I sanningens namn ska det erkännas att redan efter branden började förfallet. 1985 hade Celis 38 anställda och pytsade ut 75000 hl/år. Fem år senare var de 100 stycken på bryggeriet och antalet hektoliter hade fyrdubblats. Det säger sig själv att ölen tar stryk med en sådan kraftig ökning. Som Pierre Celis själv sa:
– Vi växte så fort att tillverkaren av ölbackarna inte hann med…

20131009-103143.jpg
Nå, kom det inget gott ur det här? Ja, först och främst lyckades man rädda en batch med öl som tack och lov provsmakades av en anställd innan den hälldes ut. Ölen såldes till en början på en Hoegaardenpub under namnet César men eftersom det namnet redan var taget döptes den kommersiella versionen om till Julius. Produkten togs bort av InBev på mitten av 2000-talet men är nu åter en öl i deras digra portfölj.

20131009-104745.jpg
Vidare och utan att tillskriva Celis allt för mycket så vill jag ändå ge honom en viss del i det amerikanska ölundret. Celis med familj flyttade till Austin, Texas och startade Celis Brewery. Ölklimatet i USA var i sin Linda under tidigt 90-tal och när Celis presenterar en Hoegaardenklon som fick namnet Celis White samt en bärnstensfärgad Ale (Celis Pale Ale) tog det inte lång tid innan det hände saker.
Numer bryggs ölen av Van Steenberge i Ertevelde och Celis goda rykte och öl lever vidare genom hans dotter Christine. Pierre Celis gick bort den 9:e april 2011, 86 år gammal.

20131009-105504.jpg
Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Whitbread Pale Ale

När jag rensade upp lite på jobbet sprang jag på ett par lådor Whitbread Pale Ale som sedan 2001 är en belgisk öl namnet till trots. Ölen kommer från samma företag som 1973 startade en världskappsegling (Whitbread Round the World Race) och som sedan 2001 heter Volvo Ocean Race.

20130411-155602.jpg
Whitbread grundades redan 1742 av Samuel Whitbread och Thomas Shewell. 1750 flyttade de till Chiswell Street i London och etablerade det Storbritanniens första specialbyggda massproducerande bryggeri.
1904 skapade de en importfirma i Bryssel. Via båt längs floden Schelde skeppade de dubbla hogsheadfat (112 gallons). Några dagar senare var de buteljerade. Whitbread Pale Ale och Stout lagrades sen i minst en månad innan den gick ut till försäljning. Inledningsvis såldes merparten till Hainaut men 1906 öppnades filial i Antwerpen, 1910 i Liége och 1930 i Gent.

20130411-155742.jpg
Förutom att man byter fraktsätt och från fat till tankar 1954 händer det inte så mycket förrän 1979 när bryggeriet Martinas tar över den belgiska produktionen. Martinas blir inkorporerade i Interbrew som 1990 väljer att flytta Whitbread produktionen till Artois i Leuven vilket gör att Martinas försvinner. 2001 väljer britterna att helt släppa Whitbreadölen till belgarna som inkasserar ännu en skalp. Det skulle bli fler, många fler…

20130411-160111.jpg
Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe