”Jag gillar inte öl…”

Detta är en kommentar som jag får titt som tätt i baren. Utan att skriva någon på näsan försöker jag lite försiktigt berätta för vederbörande att de antagligen inte provat rätt öl för just dem.
I 90% av fallen får jag personerna i fråga att åtminstone dricka en öl och det är alltid en lite seger!
Nedan tänkte jag presentera mina tankegångar kring antiöldrickares öl.

20130408-212553.jpg
Ciderdrickare 1(typ svenska söta)
Kanske den lättaste gruppen att övertyga eftersom det i Belgien finns en ocean av sötade fruktöl med frukter och bär som inte ens fanns i Edens lustgård! Det kan antingen vara fruktlambicer eller smaksatta veteöl. Äpple, hallon, passion och persika går nästan alltid hem. Körsbär, mango, jordgubbar och svartvinbär brukar också falla i god jord. Blåbär, banan, citron, honung och ananas kan behöva lite mer övertygelse.

20130408-213029.jpg

20130408-215915.jpg
Ciderdrickare 2 (typ franska eller engelska torra och syrliga)
Denna typ av drinkare är något mer medveten än ovanstående och är lite känsligare när man försöker få dem att testa något annat än det de beställt. Enligt min mening finns det tillräckligt med härlig spontanjäst öl i olika varianter som borde tillfredsställa deras lystmäte. Det finns exempel både med och utan frukt.

20130408-220306.jpg

20130408-221454.jpg
Vindrickare
Här drar jag både rödtjutare och vitvinarna över en kam. dock får de inte dricka likadana öl men de härstammar från samma öltyp. Oud bruin är typen och den är väldigt vinös i sin framtoning och en bidragande faktor är att ölen lagras på vinfat. Balansgången är delikat mellan vilka öl man ska ge till vitvinsdrickaren kontra rödvinsdrickaren men rent krasst är det en fråga om ölens kropp och syra. Det funkar också att ge vissa geuzer till vitvinsdrickarna.

20130408-222541.jpg
Spritdrickaren

20130408-223118.jpg
En bred grupp människor, alltifrån sofistikerade cocktailnjutare till den klassiska hårdnackade groggaren. Oftast dricker spritdrickaren öl men visst finns det undantag. Emellertid finns designa generella regler att följa utan här får man möjlighet att improvisera fritt. Ibland funkar det och ibland inte. Jag har lyckats med att glädja gäster med att rekommendera Boon Geuze som ‘ölens motsvarighet till Whiskey Sour’ och Duvel som ‘ölens Gin&Tonic’ när de bett om dessa drinkar. Däremot har jag sällan sett en så förvånad gäst som den killen som beställde en Side Car och gick därifrån med en Floris Apple. Han kom nog aldrig tillbaka.

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Peeterman

På lördag (9/2-2013) går årets Belgoträff av stapeln och jag har åter igen fått äran att vara domare. Ett hedersamt och lärorikt uppdrag för en autodidakt belgofil!

20130205-171758.jpg
Nu har jag nåtts av informationen att en av ölen som kommer att presenteras är en, på gränsen till försvunnen, öltyp som heter ‘Peeterman’. Det krävdes en före detta urinvånare för att plocka fram denna mer eller mindre bortglömda öl ur receptgömmorna. Det ska bli väldigt intressant att dricka denna typ av veteöl eftersom jag aldrig stött på den under mina år i Belgoölens grepp…

20130205-200343.jpg
Historiskt sett är ‘Peeterman’ en bärnstensfärgad veteöl från Leuven. Namnet kommer från St. Pieters som är stadens skyddshelgon men det är också ett smeknamn på Leuvenborna.
Det fanns en mängd bryggerier* i Leuven, med omnejd, som bryggde denna öltyp när det begavs sig och den siste som slog igen var De Eendracht (1975).

20130205-192208.jpg
1977 gjorde Hoegaardens Pierre Celis ovanstående veteöl enligt ett Leuvenrecept till 50-årsfirandet av en ‘ölbutik’ som hette Neels. Detta var stort, eftersom Leuven och Hoegaarden varit hårda konkurrenter tidigare om åren. Ölen bryggdes under olika namn** fram till 1991 när Interbrew valde att lägga ner den.
Det finns också en dokumenterad ‘Peeterman’ bryggd av Verlinden i Lubbeek, strax öster om Leuven. Dock vet jag inte hur autentisk den var. Verlinden gick ur tiden 1985. Domus bryggpub hade under 90-talet en ‘kommisionsöl’ i Peetermanstil som gick under namnet ‘Leuvense Witte’. Jag har funnit åtminstone två bryggerier utanför Leuven som har bryggt ‘Peeterman’. Dels var det Vandenheuvel (1975) som låg i Bryssel och Des Quatre Paves (1953) i Jemappes (Hainaut).

20130205-172809.jpg
2006 valde Artois (AmBev) att lansera en ‘Peeterman’ men den togs bort redan 2008. Nu verkar det som den produkten var snarare ett namn än en genuin variant av öltypen.
Vad är en äkta ‘Peeterman’? Enligt uppgifter jag har hittat var det som sagt en bärnstensfärgad veteöl, en ambrée. Den var relativt söt med hyfsat lätt kropp och inte så tung och munfull. Den var till exempel inte så mättande som en ‘Hoegaarden’. Ölen hade en lång koktid på närmare fyra timmar och vad jag förstår användes inte bara vetekornet utan hela plantan gick med i koket! Förhoppningsvis får jag mig mitt livs första ‘Peeterman’ på lördag. Det ser jag fram emot!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Bryggerier i Leuven som bryggde ‘Peeterman’ och året de bommade: Lovania (1935), La Vignette (1940), La Fleur d’Or (1940), Van Tilt (1950), Breda (1971) och De Eendracht (1975)

**’Neels Echte Peeterman’, ‘Echte Peeterman’ och ‘Peeterman’

”Det heter inte äcklig, det heter mindre god…”

Bara för att jag är en belgoölsnörd av Guds nåde så betyder inte det att jag inser att det finns fel och brister. All belgisk öl är inte god men eftersom mitt ord inte är allenarådande så fortsätter de att producera produkter som smakar artificiellt, industri eller illa kort och gott.
För att exemplifiera mig har jag tagit ut några stilar och exempel som ligger i bottenskiktet av alla de öl jag har petat i mig.

20121109-234604.jpg
Först ut är industrilager och annan katastrofpils. Finns på ett eller annat sätt i de flesta länder. Vi har alla utsatts för eländet och trots vad jag säger så kommer de alltid att finnas, ungefär som myggor…

20121109-234634.jpg
Sedan har vi den hemska moderna fruktlambicen, den spontanjästa übersötade ungdomsdrickan med låg procent och minst två, tre E-koder.
Då finns plötsligt hela fruktträdgården att välja på! Synd att det smakar sliskigt och konstgjort i alla hörn. Allt som finns i en fantastisk ‘old school’-kriek (syra, torrhet och en blygsam inlindad fruktighet) finns inte i en ‘turistkriek’, det är sött, kladdigt och smakar ‘björnklister/ läskig sötmandel’. Vidare har vi innovationslambicen. Tjoho, vi gör en som smakar banan, plommon eller ananas. Fy f.n för ananas i öl. Visst, gillar man smaken av ‘Hawaiian Tropic’ så kör i vind…

20121109-235205.jpg
Att blanda fruktsiraper i veteöl är sådär, att det har gått inflation i eländet är en gåta. Nu har det lugnat sig en aning men för ett par år sedan bara sprutade belgarna ut smaksatta veteöl. Några smaker går att dricka, vissa kan man med god vilja lista och några kräver stålsättning. De sistnämnda är ganska ofta smaksatta med någon form av citrus. Heter de Agrum i efternamn så är närheten till disktrasa inte långt. Väljer man den med honungsessens så bör man gilla barnmedicin och översötade godisar…

20121109-235641.jpg
Sist bör, för säkerhets skull, nämna de som blandar skumma saker i ‘vanlig’ ale. Caulier fick för sig att trycka blåbär i en alltför söt blond öl. 7%-ig doping till Vasaloppet? Man undrar lite hur diskussionerna gick när Eucaussinnes beslutade att släppa fyra olika öl smaksatta med blommor. Efter det tog man beslutet att i samma öl släppa trettio skålpund socker i varje batch. Hur tänkte ni nu?

20121109-235741.jpg
Detta är bara botten på ett isberg men även om jag låter så är jag road. Tankarna är så galna att man inte kan låta bli att le.
Fortsätt ge mig öl smaksatt med gojibär, korv, lökringar och skurhink!
Jag testar och agerar munskänk. Det är ett löfte till er!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe