Pax Vobiscum

Publicerad den 18 november, 2012 av skrubbe

Äkta eller inte? Klosterale dyker upp lite här och var runt om i Belgien. Det är Saint Blablabla här och Abdij de Gallimattias här, men vad är sant och vad är falskt?

Det är inte så klurigt. Bär ölen stämpeln ovan då är det en äkta klosterale (blanda inte ihop dessa med munköl)
För att erhålla stämpeln krävs att man uppfyller vissa krav. Om ölen fanns före 12:e juli 1999 så gäller följande:
Bryggaren ska vara medlem av ”Unie van de Belgische Brouwers/de l’Union des Brasseries Belges”. Det ska givetvis finnas en koppling till det befintliga eller det tidigare klostret.
Bryggeriet betalar en viss peng till allmännyttiga eller kulturella gärningar på klostret eller till den stiftelsen som sköter det tidigareklostret.
Klostret eller stiftelsen har rätt att kontrollera reklam och marknadsföring kring ölen.

Om ölen har börjat bryggas efter ovanstående datum gäller i stort samma regler. Dock måste ett samarbetsavtal mellan bryggeriet och det tänkta klostret upprättas plus att de måste kunna visa att det finns en tradition av bryggning och gärna en historisk produkt på det tänkta klostret.

Här följer en ganska osexig lista med de äkta klosteralen och vilka som producerar dem:
Abbaye d’Aulne (Val de Sambre)
Abbaye de Cambron (Silly)
Abbaye de Bonne-Espérance (Lefebvre)
Abbaye de Saint-Martin (Brunehaut)
Abdij Dendermonde (De Block)
Affligem (Heineken)
Bornem (Van Stenbergs)
Ename (Roman)
Floreffe (Lefebvre)
Grimbergen (Alken-Maes/Heineken)

Herkenrode (Sint-Jozef)
Keizersberg (Van Steenberge)
Leffe (Anheuser-Busch InBev)
Maredsous (Duvel Moortgat)
Postel (Heineken)
Ramée (Brunehaut)
Saint Feuillien (Saint Feuillien)
Sint Idesbald (Huyghe)
Sint Pietersabdij (Palm)
Steenbrugge (Palm)
Ten Duinen (Huyghe)
Ter Dolen (De Dool)
Tongerlo (Haacht)
Val-Dieu (Val-Dieu)

Saknar ni någon? Då är de tyvärr inte äkta…

Tack för uppmärksamheten/
Pater Skrubbe

Bryggeriantal

Publicerad den 17 november, 2012 av skrubbe

Svara

Utan att snöa in på för mycket siffror i ett ämne som i stort bara ÄR siffror ska jag göra mitt bästa.

Om man flyttar sig till år 1910 så ser vi den absoluta höjdpunkten i antal bryggerier i Belgien. Detta lilla land kan stoltsera med inte mindre än 3349 stycken. Otroligt.
Sedan kom först världskriget och sedan kommer Adolf…

Samma år som Björn Borg föds finns det 500 bryggerier i Belgien. Med tanke på det kvinnliga tennisundret i Belgien har kopplingen en relevans. Men bryggerimässigt är det en katstrof i danande. Nedgången fortsätter, lagerölen tar plats, storkoncerner bildas, ekonomi blir viktigare än allt och gamla anrika bryggare packar ihop. 1993 når man den absoluta botten när man studsar på 106 bryggerier.

Här ser vi en vändpunkt, inte bara i Belgien, utan runt om på vår jord. Micro, pico och nanobryggerier börja poppa upp som svampar. Den senaste uppdaterade siffran på antal bryggerier är 164 och den ökar. Därtill ska man lägga det som belgarna kallar ”bierfirmas” som är bryggare utan bryggerier. En uppskattning är att vi landar på 220-230 olika öltillverkare med dem. Sedan har vi Proef som är en enigma i sig…
…vi låter den ‘gordiska knuten’ vara till en annan kväll.

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

En kärlekshistoria.

Publicerad den 16 november, 2012 av skrubbe

Svara

Vissa av er har uttryckt en rädsla för att jag bränner allt mitt krut direkt eller att jag postar för mycket. Kärnämnen avhandlas på löpande band.

Det är vänligt och rörande att ni tänker och känner så…
…men jag kan helt enkelt inte vara tyst. Visst är jag ung i bloggsfären och det är fortfarande nyhetens behag men jag tänker inte hålla på saker för att ha något att skriva i januari. Antingen löser det sig då eller så får jag väl helt enkelt sluta då, svårare än så är det inte.
Idag hade jag tänkt mig radiotystnad men då blev jag påmind om en rörande och romantisk ölrelaterad liten händelse som jag tänkte delge er.

För sexton år sedan gifte sig den magiske bryggaren Kris Herteleer med den fantastiskt charmerande Els de Mûelenaere.
Enligt historien lär Els ha sagt att om Kris kunde erbjuda henne en Arabier varje dag under resten av deras liv så skulle hon acceptera frieriet. ‘Lätt som en plätt’ tänkte Kris eftersom ölen är en stående produkt i Dolle Brouwers produktion.

Den tionde mars 2010 ville ödet annorlunda. Den olycksdigra dagen exploderade en ångpanna på bryggeriet. Lyckligtvis utan större missöden. Den enda människa som skadade sig var en trädgårdsmästare men han repade sig snabbt, dock var det omfattande materiella skador och en av de saker som gick åt pipan var lagret…

…med bland annat alla Arabier!
För att hålla sitt löfte fick den romantiske bryggaren snällt sätta sig i Oerbilen och åka till närmaste Drankenhandel och köpa sitt eget öl till en betydligt högre peng men vad gör man inte för kärleken…

Var snälla mot varandra, tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Hommage till ett konstigt land

Publicerad den 15 november, 2012 av skrubbe

Åh, du lilla pärla i centrala Europa som serverar gudars nektar.
Åh, du lilla ögonsten, knappt större än Småland.
Åh, du lilla krutdurk med världsrekord i bråkstakeri…

Du tilltalar mig trots dina fel och brister, jag gillar dig trots din smutsiga kolonialhistoria och dina skelett i garderoben, du förbryllar mig med din tvåspråkighet och jag dricker allt du ger mig!

Landet Dr Jekyll och Mr Hyde eller snarare landet Finn & Fifi!

Kära flamländare, fyrkantiga, paragrafryttare med 1,8 barn, raka gator med dubbla cykelbanor, plikttrogna och grå.
Kära vallonare som tar dagen som den kommer, bidragstagande rättshaverister med krokiga vägar och dammlunga.
Jag högaktar er alla!

Jacques Brel, Magritte och Hugo Claus har du burit i ditt famn.

Åh, du sköna land som ger oss seriealbum och choklad, våfflor och cykel. Vi ser din kissande pojke och din järnatom i kolossalformat, dina vackra kyrkor och dina krigsmonument.
För alltid din, i all evighet!

Vive la Belgique/Lang leve België!

Merci pour votre attention/Bedankt voor uw aandacht/
Jens Skrubbe

Hellre feta fat än tunna tunnor!

Publicerad den 14 november, 2012 av skrubbe

När hela världens bryggerier tycks lagra öl på ekfat och vill få oss att tro att det är en ny innovation så får ni ta och tänka om. Det som möjligen är nytt är att man ska skriva ut hela fatets historia i öltiteln. ”Alvinne Mano Negra Oak Aged Bladnoch Barrel” är ett exempel när du måste dricka två öl för att få i dig hela namnet…

I Belgien har man en gedigen tradition av att lagra öl på ekfat av olika karaktär, art och storlek. Jag har redan pratat om Vlaams oud bruin och sedan har vi självklart lambicerna som sedan urminnes tider legat på ek och kommer så att göra tills den sista syrliga droppen har druckits upp.

I utlandet så ser historien ut på liknande sätt och på de brittiska öarna har de namn på de olika storlekarna. Tunnornas storlek är i gallons där en gallon (brittiska Imperial gallon) motsvarar 4,54609 kg:

Pin – 4,5
Firkin – 9
Kilderkin – 18
Barrel – 36
Hogshead – 54
Butt – 108
Tun – 216

På flamländska (nederländska med knorr) använder man ordet ‘barrel’ och syftar till fat över 220 liter. När man talar om ‘vat’ så är det generellt fat på 100 liter.

På vallonska (franska med en tvist) eller belgisk franska (fransk dialekt) använder man ordet ‘tonne’ för 250 liters tunnor och ‘pipe’ när de ökar till 650 liter.
Vanligare för ovannämnda öltyper är dock ‘foudre’ som är 2000 liter och uppåt. Rodenbach har tunnor på 650 hl (65000 liter)!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Röd november!

Publicerad den 13 november, 2012 av skrubbe

Svara

Ytterligare en orsak att öronmärka 29:e och 30:e november i kalendern. Stolt och rörd kan jag presentera att på vårt (Jens, Göran och Hans) 10-årskalas kommer jag som första bar i Sverige få servera Chimay Rouge au fût (på fat). Vissa av er stötte säkerligen på den under Stockholm Beer i år men det är en udda fågel kan jag lova!

Väl mött och tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

New wave!

Publicerad den 13 november, 2012 av skrubbe

Eftersom jag aldrig blir inbjuden till Manker och M2 för att redogöra min syn på amerikansk öl får jag göra en Skrubbiansk reflektion här.*
Självklart handlar det om belgisk öl men den som har hämtat inspiration, idéer, recept och humle från andra sidan plurret.

Jag är den första att erkänna att amerikansk öl är det nya svarta i Belgien.
Titta bara på medaljfördelningen under Brussels Beer Challenge som gick av stapeln för någon vecka sedan. USA fick fler medaljer än belgarna!

Stilmässigt kan man säkert hitta många när ‘belgoesUS’ men här är två utmärkande exempel.
IPA på ett eller annat sätt:
Många av de unga nya bryggarna är inte främmande att brygga humlestänkare och några av de anrika bryggerierna hade ändå ingen besking i deras portfölj så det störde inte att de kompletterade med en.

Dock kan jag tycka att det gått lite inflation i IPAfieringen! Humle räddar inte mänskligheten och det räddar sannerligen inte vissa brygder men när det görs bra så var hälsad du nya bittra värld…

Imperial Stouts a la USA:
Mörka som kolbitar på en månfri natt, torra och hårt brända med markerad och utpräglad beska ofta från Amarillohumle (vilket är en klockren kombination). Även dessa öl bryggs av den yngre generationen och de nya bryggerierna. Vad det gäller de klassiska bryggerierna är stilen näst intill obefintlig, än…

…för även om de inte vet om det så finns det plats för den här typen av öl i den belgiska ölfaunan. Hur som helst så är det nyttigt med något som rör om i vörtpannan.
Min slutsats är som följer:
För att ha en levande ölkultur och en tillväxt är det nödvändigt med nymodigheter och framför allt ett nytänkande men glöm inte var ni kommer ifrån, er historia och era traditioner. Det kan vara en svår balansgång…

Thanks for the attention/
Jens Skrubbe

* Nej, jag är varken bitter som Chouffe Houblon eller sur som Hanssens Oude Gueuze.

Glasklart!

Publicerad den 12 november, 2012 av skrubbe

Ska det var profilglas (originalglas) eller inte?
Smaksak säger vissa, självklart menar andra.
En del hävdar med bestämdhet att varje bryggare har ”minsann designat sitt egna unika glas för att just hans öl smakar godare i just det glaset”. Alla som har tittat i Ritzenhoffs katalog vet att så inte är fallet även om det som alltid finns en skugga av sanning i alla skrönor.
Allt handlar om reklam och ‘story telling’. Vad vore Kwak utan glaset? *
På en ölkrog ska man självklart servera i profilglas om möjligheten finns. Det är ett ganska lätt sätt att imponera på gästerna om inte annat…

Det fanns en tid när jag kunde rusa runt hela restaurangen för jag visste att vi hade ett Moinetteglas någonstans och då skulle självklart gästen få det eftersom hon hade beställt en Moinette Blonde. när jag väl hittat glaset efter 25 minuter hade hon antingen gått eller så hade någon kollega gett henne en annan öl!
Nu har jag lugnat ner mig betydligt och vi har tagit fram ett universalglas på jobbet eftersom vi inte har plats för 500 olika sorter (vi har ändå ca 150 olika ölglas) och hemma tar jag oftast en vinkupa även när jag dricker gueuze eller veteöl.

Visst har jag fortfarande svårt att dricka exempelvis Westmalle Tripel i något annat glas än just profilglaset och känner man så får man väl investera i ett par sådana.

Om man vill ha ett universalglas hemma, vad ska man leta efter? Som jag skrev tidigare tycker jag att en vinkupa fyller de kriterierna jag letar efter annars tittar jag på tre saker:

Ett: Perfekt, en kupa på fot. Vill du eller vill du inte värma ölen med dina händer?
Två: Kanterna sluttar en aning inåt och är inte för tjocka. Inåtlutningen hjälper till att bygga skumkrona och kantens tjocklek är en smaksak.
Tre: Glaset måste ha tillräcklig volym. Många öl och det gäller de flesta belgarna mår inte bra av ett ständigt tiltande på flaskan. Häll ölen i ett drag och lämna en halv centimeter med fällning i botten på flaskan.
Hörde jag en skål?

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*en ganska vanlig, karamellsöt ambrée med toner av anis.

Brun eller röd?

Publicerad den 11 november, 2012 av skrubbe

Svara

Tidigare i veckan blev jag ombedd att förklara vad ‘oud bruin’ är för typ av öl så varför inte skriva ett par rader om denna stil som man antingen älskar eller hatar…

Tradition och historia är nyckelord för den här öltypen. Ibland delas typen i två beroende på hur ölen ser ut, var den är eller hur den är bryggd.
Man talar om brunöl eller t.o.m. gammal brunöl och rödöl (Oud bruin och Rood)
efter färgerna på ölen. Den geografiska indelningen är antingen Västflandern eller Östflandern (Oudenaarde med omnejd) och där rödölen hör till väst och brunölen till öst. En annan delning jag sett är att de båda typerna delas av floden Schelde.

Sedan finns det de som gör diskrepans på typerna beroende på vörtens koktid (brunöl har längre) eller om den ligger på ek (nu för tiden är ståltankar vanligare även om ingen talar om det). Rent smakmässigt så tycker jag att rödöl är något syrligare och har lite mindre kropp än brunölen som då är något sötare och mustigare.
Dock har jag slutat att göra åtskillnad på typerna utan kallar dem kort och gott ”Vlaams oud bruin” (flamländsk gammal brunöl). Nya aktörer har rört om i grytan så även om man bör känna till begreppen hör de till historien.

Utan att bli alltför långrandig och helt snöa in på skillnaden mellan olika varianter av Pediococcus i ölen så finns det några saker som utmärker den här stilen. Förutom traditionen så finns det en mängd likheter med spontanjäst öl (lambicer). För det första så har vi en uppsjö mikrobakterier och vilda jäststammar i den här typen även om brunölen är något mer kontrollerad än lambicölen. För det andra har vi ekfatslagringen, för även de som använder ståltankar tillsätter ekspån eller ekstavar för att ge ölen den typiska karaktären och för det tredje så har vi blandningen mellan en äldre och en yngre bryggd.

Syrligheten är givetvis också en likhet plus att det också förekommer frukt (körsbär och hallon) i några sorter.
Skillnader förutom färgen och den långa koktiden är att oud bruins inte innehåller något vete, man använder färsk humle dock med låg alfasyra och att man tillsätter invertsocker för färg och konservering.
Klassiska producenter är Liefmans, Rodenbach, Verhaeghe och Strubbe. Vidare har vi Leroy, Cnudde, Roman, Bavik och Van Steenberge.
Nya bryggerier som försöker sig på denna komplicerade stil är exempelvis Struise och Verzet. Bra där!
”Håll grytan kokande”

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

DeuS, lagra eller inte lagra…

Publicerad den 11 november, 2012 av skrubbe

Nu är ni några, oberoende av varandra, som har undrat om det går att lagra ”DeuS, Brut des Flandres” eller varför era gamla varianter av nämnda öl inte smakar bra?
Jag vill mena att jag druckit gamla DeuS och att de varit fabulösa! För att vara på säkra sidan testade vi den äldsta jag har i källan under lördagskvällen.

Det är bara att erkänna. Jag hade FEL! Jag ber om ursäkt till alla som jag under årens lopp rekommenderat att köpa denna dyra produkt och ställa ner i källan. Förlåt.
Nå, vad hade hänt på tio år. Ja, det var inget fel på ölen. Otroligt levande och vacker vid upphällning men smakmässigt hade den förvandlas till och nu greppar jag flyktigt ord som sas kring bordet: ”Ingefära, mycket ingefära!”, ”Enbärsdricka”, ”Trocadero”, ”Odrickbart” och så vidare. Det var absolut inte otjänligt men det var inte speciellt gott. Synd på ett sånt fantastiskt öl!
Ni som nu har ett gäng DeuS ståendes i källan. Testa gärna innan ni vaskar dem. Servera den riktigt nedkyld i champagneflöjtar och ge den en chans! Tre, fyra år bör den åtminstone klara sig vill jag fortfarande hävda men jag återkommer…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Belgisk öl enligt Skrubbe

Kärleksförklaringar, försvarstal och funderingar kring den belgiska ölfloran

Pax Vobiscum

Bryggeriantal

En kärlekshistoria.

Hommage till ett konstigt land

Hellre feta fat än tunna tunnor!

Röd november!

New wave!

Glasklart!

Brun eller röd?

DeuS, lagra eller inte lagra…