Nu, klockan 18:00, börjar äntligen fotbolls-vm på riktigt i och med att Belgien spelar sin första match mot Algeriet. ‘De röda djävlarna’ som laget och deras fans kallas har sällan varit bättre. Förhoppningarna är skyhöga och ölen är på kylning!

På tal om djävlar så finns det en öltyp som jag benämner ‘djävulstriplar’ i den belgiska ölvärlden. Namnet refererar till Duvel som betyder djävul på lokal flamländska och som var först på plan när den dök upp på marknaden 1970. En djävulstripel är, till skillnad från en vanlig dylik, generellt torrare, mer kolsyrad men framför allt mycket lättare i kroppen. Ett annat kännetecken på ovanstående öltyp är att det är en ‘tvålägesöl’, dvs att den fungerar utmärkt att servera både kylskåpskall och/eller källarsval.* Faktum är att för ett tiotal år sedan hade Duvel två olika rekommendationer angående serveringstemperatur.

Hur som helst så berättar historien eller skrönan att det var Albert Moortgat som hade med sig några ‘McEwans’ hem från sin militärtjänst i Skottland, där han var positionerad under första världskriget. Ur denna öl plockade bryggeriet tillsammans med Jean De Clerck ut jäststammen och efter lite manipulation skapades det som sedermera skulle bli Duveljäst.

Den första produkten, som för övrigt var mörk, lanserades 1923 hette ‘Victory Ale’ och var en tribut till krigsslutet. Emellertid funkade namnet bara ett kort tag innan det var dags att döpa om den. Då sägs det att skomakaren** i byn Puurs, där bryggeriet ligger, tyckte att den välsmakande ölen var ‘nen echten duvel’ (en äkta djävul) och vips så hade bryggeriet ett namn på produkten.

Ölen förblev mörk fram till 1970 när bryggeriet valde att göra om den till den produkten vi ser idag som ett led i att haka på den då uppåtgående lagerölstrenden trots att det inte var en lager. Idag har bryggeriet Moortgat valt att döpa om sig till Duvel/Moortgat och säljer i runda slängar 120 miljoner flaskor till ca 40 länder. En framgångssaga vi inte sett slutet på…

Dock finns det en annan historieskrivning kring ‘djävulsöl’ (duivels bier eller la bière du diable) som bryggeriet försöker tysta ner. Det finns fortfarande en variant av denna variant i produktion och den ombesörjs nu för tiden av Boon som tagit över Vander Lindens gamla recept.

Denna berättelse börjar under jungfruprocessionen i Halle, där för övrigt bryggeriet Vander Linden var beläget, och på en krog vid namn ‘Le Vieux Manneken-Pis’. En dag under processionen valde krögaren att prima sin lambic med mängder med farinsocker. Det skulle vi idag kalla för en kraftig ‘faro’. Pilgrimerna blev saliga och proklamerade:
”Detta är sannerligen en öl sprungen från djävulen”
Krögaren tog till fasta på detta och satte omedelbart upp en skylt i fönstret och succén lät inte vänta på sig. Boons moderna variant är starkare än ovanstående variant och inte helt och fullt en lambic utan snarare en mörk ale med tillsatt brett och lacto…
Nu, tid för fotboll!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe