Tidigare i veckan blev jag ombedd att förklara vad ‘oud bruin’ är för typ av öl så varför inte skriva ett par rader om denna stil som man antingen älskar eller hatar…

Tradition och historia är nyckelord för den här öltypen. Ibland delas typen i två beroende på hur ölen ser ut, var den är eller hur den är bryggd.
Man talar om brunöl eller t.o.m. gammal brunöl och rödöl (Oud bruin och Rood)
efter färgerna på ölen. Den geografiska indelningen är antingen Västflandern eller Östflandern (Oudenaarde med omnejd) och där rödölen hör till väst och brunölen till öst. En annan delning jag sett är att de båda typerna delas av floden Schelde.

Sedan finns det de som gör diskrepans på typerna beroende på vörtens koktid (brunöl har längre) eller om den ligger på ek (nu för tiden är ståltankar vanligare även om ingen talar om det). Rent smakmässigt så tycker jag att rödöl är något syrligare och har lite mindre kropp än brunölen som då är något sötare och mustigare.
Dock har jag slutat att göra åtskillnad på typerna utan kallar dem kort och gott ”Vlaams oud bruin” (flamländsk gammal brunöl). Nya aktörer har rört om i grytan så även om man bör känna till begreppen hör de till historien.

Utan att bli alltför långrandig och helt snöa in på skillnaden mellan olika varianter av Pediococcus i ölen så finns det några saker som utmärker den här stilen. Förutom traditionen så finns det en mängd likheter med spontanjäst öl (lambicer). För det första så har vi en uppsjö mikrobakterier och vilda jäststammar i den här typen även om brunölen är något mer kontrollerad än lambicölen. För det andra har vi ekfatslagringen, för även de som använder ståltankar tillsätter ekspån eller ekstavar för att ge ölen den typiska karaktären och för det tredje så har vi blandningen mellan en äldre och en yngre bryggd.

Syrligheten är givetvis också en likhet plus att det också förekommer frukt (körsbär och hallon) i några sorter.
Skillnader förutom färgen och den långa koktiden är att oud bruins inte innehåller något vete, man använder färsk humle dock med låg alfasyra och att man tillsätter invertsocker för färg och konservering.
Klassiska producenter är Liefmans, Rodenbach, Verhaeghe och Strubbe. Vidare har vi Leroy, Cnudde, Roman, Bavik och Van Steenberge.
Nya bryggerier som försöker sig på denna komplicerade stil är exempelvis Struise och Verzet. Bra där!
”Håll grytan kokande”

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe