Cantillon Vigneronne 2.0

Denna ljuvliga vita druvlambic skapades 1987 och innan den blev en årlig återkommande brygd skapades den från tid till annan av Jean Pierre Van Roy. Förutom något eller några få undantag har denna crossover-produkt alltid fått vila med italienska muscatdruvor. Emellertid har bryggeriet som i hög grad månar om ingredienserna i sina öl inte lyckats finna ekologiska druvor av ovanstående sort.

Detta har medfört att från och med nästa skörd Vigneronne som når marknaden 2020 kommer att innehålla en ny druvsort som är ekologisk. Efter många diskussioner samt tester har Cantillon funnit en ekologisk ersättare i druvsorten Viognier och detta har även resulterat i en ny etikett som synes i bilden ovan. Trots att jag är en av de lyckliga som har fått smaka en guletiketterad testbatch är jag sjukt nyfiken på det definitiva resultatet och ser mycket fram emot denna fenomenala pjäs nästa år.

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe

Cantillon

Det händer ganska ofta att jag skriver om bryggeriet Cantillon och det händer lika ofta att jag förutsätter att alla vet vad Cantillon är och vilken historia jag de har. Nu har jag förstått att så inte är fallet och tänkte ge er en kort sammanfattning om det Brysselbaserade lambicbryggeri.  

 Cantillon är idag en världsledande lambicinstutition, många surölsälskares våta dröm samt ett av Bryssels stora landmärken och turistattraktioner. Annat var det i februari 1900 när Paul Cantillon öppnade det som idag anses vara ett av jordklotets bästa bryggerier. Då var Bryssel fullt av lambicbryggerier och till en början var Paul endast en lambicblandare. Detta ändrades först 1937 när Cantillon tog steget att börja brygga sina egna lambicer och fortgår än idag, i vissa fall med samma utrustning som då.

  
Åren som följde levde bryggeriet en berg-och-dalbane-tillvaro men stoiskt höll de fast vid ett notoriskt kvalitetstänkande trots nya influenser och genvägar. Slutligen stod Pauls son Marcel ensam kvar vid rodret men 1969 hade även hans ambition börjat sina. Tack och lov hade Marcels dotter Claude träffat läraren Jean-Pierre Van Roy som sa upp sig från sitt dåvarande jobb för att bli lambicbryggare på heltid. Detta blev räddningen för Cantillon och efter några hundår under tidigt 70-tal fick Cantillon museumstatus 1978 vilket hjälpte att hålla bryggeriet över ytan. Trots ett glättigt men tuftt 80-tal höll Jean-Pierre hårt på traditionen och vägrade tumma på varken ingredienser, autencitet eller produktion plus att under deciennets sista år började hans son Jean Van Roy att hjälpa till. 

  
Med åsnors envishet och trogna klienter fortgick 90-talet och strax efter millennieskiftet var det dags för pappan att kliva åt sidan. 2001 axlade Jean bryggeriets mantel och några år senare visade det sig att trägen vinner. Från mitten av 2000-talet har Cantillon gått som tåget och trots expansion räcker inte deras magiska brygder till alla som vill ha dem. Hittar ni Cantillon bör ni investera i dem och att åka till Bryssel utan att besöka detta anrika bryggeri får nästan ses som ett kardinalfel.

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe

Druivenlambic

Under kort tid har jag vid två tillfällen (här och här) slängt ur mig begreppet Druivenlambic eller druvlambic och precis som ordet säger är det lambic som får macerera med vindruvor av olika slag. Denna ovanliga variant av lambics mest förekommande varianter enligt mig är Cantillons Vigneronne samt Cantillons Saint Lamvinus och det är inga dussinöl.

  

Förutom dessa två så har det dykt upp några försök till dessa korsbefruktningar mellan öl och vin från tid till annan. Emellertid är det mig veterligen fram till nu endast Cantillon, 3 Fonteinen samt nykomlingen Bokkereyder om man ser till belgiska lambicbryggare/blandare som pysslat med dessa vinösa skönheter. Men vad kommer dessa idéer ifrån? Därom tvista de lärde och det finns ytterst lite information om Druivenlambic men jag har hittat följande.

  
1973 blandade Jean-Pierre Van Roy Cantillons första druvlambic med vita druvor. Detta experiment blev så pass lyckat att bryggeriet fortsatte med det. Resultatet fick namnet Vigneronne 1978 och är alltså föregångare till den brygd vi kan dricka idag om vi har tur. Emellertid var det inte Jean-Pierre som hittade på detta tillvägagångssätt utan detta var något han plockade ur sin minnesbank.

Enligt vad jag funnit tillverkades denna typ av lambic under första hälften av 1900-talet inte i Sennedalen där de kvarvarande lambicmakarna numer ligger utan i en annan floddalgång belagd sydöst om Bryssel. Floden, som nu för tiden räknas som ett vattendrag,  vars namn är Ijse har sin källa i Soignesskogen och flyter genom bland annat städerna Hoeilaart, Overijse och Huldenberg. 

  
När det begav sig fanns det enligt utsago även lambictillverkare här men dessa valde att blanda druvor i sina lambicer istället för frukt. Vindruvorna drevs fram i växthus eller odlades av bryggarna själva och den druva som var mest förekommande sägs vara Muscat. Nu för tiden finns som bekant inget av detta kvar och floden Ijse är en strimma av sitt forna jag men det vore intressant att följa den för att eventuellt kunna snoka upp några spår från svunna tider.

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe

Ny syrlig återkomst som glädjer… 

Knappt har dammet från nyheten om Alexander Rodenbach återkomst lagt sig, när onsdagen bjöd på ytterligare ett återtåg ur lambichistorien. En produkt jag trånat länge efter men som jag inte lyckats komma över…


För 25 år sedan släppte Cantillon en unik specialare vid namn Cantillon Brabantiæ. Efter en förfrågan från provinsen Brabant till bryggeriet skapade Jean-Pierre Van Roy (pappa till Jean Van Roy) en specialgueuze där lambicen legat på färska Portfat.


I slutet av 2015 investerade Cantillon i 50 st nytömda Portfat som vardera rymt 500 liter. Där ska lambicen vila och mogna i två år och sedan ytterligare ett år på flaska innan slutresultatet är färdigt. Den nya Brabantiæ beräknas vara färdig och lanseras någon gång under 2019. Tack och lov har jag inte bråttom och den som väntar på något gott…

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe