Min 42:a resa till Belgien är till ända och även om vi har landat har jag inte riktigt landat. Jag kan med ett leende sumera tre sanslöst bra dagar som innefattar både smak- och kroppsminnen. 

Även om det blev en del öl var fokuset inställt på söndagens halvmaraton men flyget gick redan tidigt på lördagen. Efter landning, transfer, incheckning på Zoom Hotel vilket visade sig vara så bra som ryktet sagt, en supertrevlig lunch och nummerlappsupphämtning var det dags för det obligatoriska besöket på den superba krogen Moeder Lambic Fontainas. För första gången i vår gemensamma historia hade de ingen ny tick vilket innebar att jag kunde dricka det jag ville. Vädrets makter var på vår sida och för sista gången i år kunde vi njuta våra brygder på uteserveringen i solen.    
Kvällen avslutades med middag på restaurangen Les Brigittines. Detta var mitt första besök på denna restaurang men sannerligen inte det sista. Både mat och dryck var exceptionellt bra! Självklart var det ett plus att jag äntligen fick testa Cantillon Chouke vilket i sig var en fröjd. Helt enkelt en magisk måltid.  

Emellertid kändes det att jag hade en fyrarätters meny när  jag vaknade på söndagsmorgonen men när det var dags att starta kändes allt som vanligt igen. Loppet flöt förbi i trevligt väder även om det kändes något mer slitsamt i år men trots att tiden blev något sämre jämfört med föregående år fick jag en bättre placering och kan numer titulera mig ‘svensk silvermedaljör på Bryssels halvmaraton’. Efter målgång blev det den numer traditionella ölen på trappan till det forna börshuset samt ett snabbt besök på Poechenellekelder innan det bar hemåt för uppfräschning. 
 Söndagens middag intogs på det numera klassiska landmärket Restobieres där Alain Fayt har huserat i åtminstone tre decennier. Som vanligt var maten delikat och som vanligt lyckades jag springa på ett par öl jag inte hade provat förut. Efter middagen avslutades kvällen på Deliriums Taphouse. En allt igenom lyckad dag!

Sista dagen tillängnades mer eller mindre helt åt Cantillon och deras härliga lambicer. Självklart testade vi den nya Zwanzen samt en uppsjö både nytt och gammalt från deras digra bar. När jag väl fick en pratstund med Jean Van Roy konstaterade vi att jag inte hade klarat mitt mål och skulle således inte få dricka den åtråvärda La Vie est Belge. Emellertid råkade jag berätta för Jeans syster Julie om vår deal och helt plötsligt ändrades förutsättningarna! Hon ropade till sig Jean och sa några väl valda ord på franska. Jean försökte berätta för henne att jag misslyckats men det vill hon inte lyssna på och vips så stod flaskan framför mig. Det var bara att tacka och ta emot…  
Glada i hågen lämnade vi Cantillon samt Bryssel för denna gång och de flesta verkade sugna på att hänga med och springa även nästa år!

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe