Tidigare under veckan besökte jag Padua för första gången och äntligen tänkte jag besöka White Pony-puben för att dricka några sköna öl och träffa bryggeriets ägare Roberto Orano. Väl där blev jag varse om att krogen hade semesterstängt. Besvikelsen blev emellertid kortvarig eftersom detta resulterade i att Roberto bjöd mig hem till sig istället.

   
Igår var det så dags. Redan vid lunch satte jag mig på bussen till Piove di Sacco och Robertos föräldrahem. Väl där möttes jag av en glad Roberto med flickvän samt hans mor och ett dignande bord av både flytande och fasta läckerheter. Under närmare sju timmar satt vi och ju längre tiden gick desto häftigare öl dök det fram.

 
Självklart blev det några tickningar. Dels fick jag prova två testbrygder (en Gose smaksatt med rökt persika samt en New England IPA) som eventuellt kommer att dyka upp i större skala någon gång i framtiden. Sedan fick jag äntligen sätta tänderna i Barley Winen Of Solitude and Sadness och mastodontstouten Blend of Darkness. På slutet av sittningen började Roberto vittja källaren på riktigt gamla doningar och märk min förvåning när det dök upp en Abbaye d’Aulne 8 från 60- eller 70-talet!

  
Dock avslutades denna trevliga eftermiddag med ytterligare en överrasking som fick mig att nästan trilla av stolen. Som sista öl fick jag möjlighet att välja på en Gouden Carolus (Classic) från 70-talet, en Westvleteren 12 även den från 70-talet eller en St Bernardus Prior från 60- eller 70-talet! Hur galet är inte det? Sitta i en liten stad på italienska landsbygden och få dessa rariteter placerade framför näsan. Som ni ser valde jag St Bernardus mest pga att jag inte testat den när den fortfarande bryggdes åt klostret. Detta kommer med största sannolikhet vara 2017 års bästa dryckesupplevelse…

Tack för uppmärksamheten/

Jens Skrubbe