Under den vallonska kongressen i Liège 1905 sjösatte en journalist från Tournai (Paul Gahide) en idé om att de vallonska delarna av Belgien borde ha ett eget väsen. Dock hände det inget förrän 1912 då det inofficiella Vallonska Parlamentet blåste liv i frågan igen. Parlamentet ligger bakom en mängd vallonska symboler som exempelvis flaggan, färger, valspråk, hymn och helgdagar.

Efter långa diskussioner och många olika förslag valdes tuppen, dels för att tupp på latin är ‘gallus’ och en del av urbefolkningen är galler men också dels för att anknyta till det franska inom dem. Frankrike valde också som bekant en tupp till landssymbol. Dock skiljer sig färgspråket och den vallonska tuppen är röd på gul bakgrund, efter staden Liège färger, men också att den vallonska tuppens näbb är stängd och att den lyfter sitt högra ben.

Det flamländska lejonet har bra mycket längre anor. Den första dokumenterade användningen av lejonet är från 1162 och det är hertigen av Flandern, Philip d’Alsace, som introducerar det. Under ett par århundraden framöver är lejonet regionens symbol på vapensköldar och liknande artifakter. Beroende på vem som har härskat i den här delen av nuvarande Belgien har lejonet varit mer eller mindre framträdande. Någon gång under ‘Förenade konungariket Nederländernas’ period innan självständigheten 1831 gavs symbolen lejonet till den nya provinsen Östflandern. Det är som synes ett svart lejon med röd tunga och röda klor på en gul bakgrund. Tyvärr missbrukas lejonet ganska friskt av separatiströrelsen nu för tiden…

Skrämmande arga, men ändå sida vid sida, ståtar de båda djuren på denna etikett. Märk väl att Belgiens motto är: ”Enighet ger styrka” vilket man kan undra och nästan skratta över men på denna flaska gäller det. Det krävde förvisso att en katalan hemmahörande i Barcelona skulle beställa en kommisionsöl från Binchoise till sin ölbutik (La Maison Belge) för att djuren skulle samsas…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe