Sur, surare, surast.

- Nä, fy vad surt. De flesta oinvigdas reaktion på diverse lambicer jag serverar på ölprovningar. Då brukar jag vara snäll och på sin höjd ta något från Boons sötade sortiment, ofta framboisen av någon anledning.

20130614-155123.jpg
Sedan finns det de gäster som hittar sötma i det mesta. Riktiga syratorskar som tycker att Cantillons Rose de Gambrinus är söt. Jag vill tro att det är bland de syrligaste öl jag kan presentera på jobbet!
Det här med syran i lambicer är intressant och det finns en person som till skillnad från mig gjort slag i saken. Istället för att smaka, gissa och gå på intuition har han köpt en pH-mätare! Så enkelt och så genialt.

20130614-155542.jpg
På sidan Embrace the funk listar han diverse surisars pH-värde. Sjukt nördigt och sjukt kul! Det känns också extra kul att jag faktiskt spikat Hanssens Oudbeijte som den syrligaste ölen i den belgiska floran!

20130614-160013.jpg
Killen som drack ovanstående exemplar hade tydligen inget Hanssensglas men all heder åt valet av öl med tanke på vad han brukar dricka!
För de som inte orkar klicka på länken följer här ett utdrag av några belgares pH-värde:
Lindemans Cuve Rene Gueuze = 3.2pH
Cantillon Gueuze 100% Lambic Bio = 3.4pH
Hanssens Oudbeitje Lambic = 3.1pH
Rodenbach = 3.56pH
Cantillon Mamouche = 3.50pH

20130614-161542.jpg
Duchesse De Bourgogne = 3.61pH
3 Fonteinen Golden Blend = 3.15pH
Cantillon Fou Foune = 3.35pH
Oude Geuze Boon = 3.2pH
Surt, sa räven…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Day of the Kriek 2013

Idag, lördagen den 8:e juni är det Day of the Kriek 2013. Det är femte gången den går av
stapeln och huvudeventet organiseras på In de Verzekering tegen de Grote Dorst i Eizeringen av The Gueuze Society.

20130608-182616.jpg
Att blanda körsbär i öl är ingen nyhet. Rent historiskt är körsbäret det bär som används längst i den belgiska ölvärlden. Generellt kan körsbärsölen delas in i tre olika typer. Antingen smaksätter det lambicer, röd/brunöl eller veteöl.

20130608-182814.jpg
Skrönan säger att det var två lambicbryggare som tävlade om vem ska skulle bli borgmästare i byn. Det hedervärda uppdraget gick till den som bryggde den godaste lambicen. Dagarna innan vinnaren skulle utses beslöt sig en av bryggarna för att fuska. I skydd av mörkret smög han till konkurrenten och slängde körsbär* i motståndarens lambictunna.

20130608-183659.jpg
Innan det var dags att låta bybefolkningen bedöma lambicerna märkte bryggaren niddådet men då var det för sent att göra något annat än att ställa upp med den röda brygden! Som i alla sagor med lyckligt slut tyckte givetvis byborna att körsbärsölen var godast och korade den till vinnare. Bryggaren blev borgmästare och Krieken var född!

20130608-200202.jpg
Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Körsbärstypen heter moreller och räknas till surkörsbär

Quadrupel eller vad?

Jag brukar säga att det ofta missbrukade ordet quadrupel är en styggelse som vandrat över gränsen från Nederläderna. Det är också en term som är väldigt populär bland amerikaner och de drar ofta en mängd belgiska öl över kammen av ”quads”!

20130528-233523.jpg
Enligt mig har benämningen inget större berättigande och vad jag förstår är det ett sätt för belgiska bryggare att öka försäljningen i Nederländerna (och USA) genom att använda q-begreppet. Det har INGENTING med antalet jäsningar eller med tillverkningen att göra! Att till exempel kalla Westvleteren XII för en ‘quad’ får mig att implodera…
Likväl kan jag inte förneka att den typ av öl ofta tilltalar mig och ofta är väldigt god! Men eftersom jag försöker vara någon inom ämnet och har tolv års erfarenhet så har jag skapat ett eget ord för denna typen av öl, nämligen Belgisk Barley Wine.

20130528-234914.jpg
Denna typ av öl är stark, gärna över 10%, hyfsat lätt i kroppen och gestaltad med en kulör som spänner från bärnsten till mahogny. Smakregistret är brett men en sötma från den höga alkoholhalten är oftast framträdande på olika bra sätt. Dessa öl har mindre kolsyra än gemene öl och fungerar väldigt bra att lagra. På senare år har bryggerierna också valt att lägga deras BBW på ekfat allt som oftast. Generellt blir det jättegott!
Skönt att få det sagt!

Vänligen/
Jens Skrubbe

Grisette mot grisette

Då var det gjort! Uppdraget slutfört. Belgien mot Sverige. Sennes (och Bluejackets) ‘Greyjacket’ versus Brekeriets ‘Grisette’. Sverige, vi har ett resultat!

20130512-102843.jpg
Jag kan lika väl krypa till korset direkt, varför humla med sanningen. Det råder inga tvivel om vem som är närmast urtypen som jag förstått hur den ska vara. Brekeriet sopar banan med Senne/Bluejacket. Sverige vinner matchen med 3-0. Förvånad? Ja, lite…

20130512-104620.jpg
Jag har tittat på de tre faktorerna utseende, doft och smak. Vad jag har förstått ska en grisette vara bärnstensfärgad och då råder det inget tvivel om vem som är närmast sanningen. Doften och näsan är mer tvetydig men tyvärr slår Sennes humlekropp igenom och den moderniteten avgör poängen. Det viktigaste och mest avgörande är självklart smaken. Även här är Brekeriet mest autentisk. Med hästlängder. Sennes variant är en modern humlad blond som i min bok inte är i närheten av en grisette. En god och habil öl, absolut, men historiskt korrekt, nä…

20130512-112429.jpg
Jag vet att Sennes bryggare Yvan de Baets skulle kunna göra mycket, mycket bättre eftersom han är en av de mest kunniga i ämnet. Jag tror att amerikanarna från Bluejacket har haft lite för mycket att säga till om helt enkelt. Utan att överdriva vill jag påstå att Brekeriets öl är den mest historiskt autentiska grisetten som ölmarknaden har sett på årtionden. Förutom de tre ovanstående faktorerna har de nämligen även hållet sig på en alkoholnivå som traditionen kräver. Hatten av! Åter igen imponeras jag av dessa bröders kunskap och produkter. Det ska bli ett nöje att presentera deras öl för Yvan de Baets…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

Två tolkningar!

För några månader sig var den historiska öltypen Grisette näst intill obefintlig på marknaden. Däremot finns det ett ökat intresse för historiska ölsorter och framför allt en intention att göra dem så autentiska som möjligt. Skrubbe saluterar detta!

20130504-150133.jpg
Äntligen får jag chans att prova två Grisettevarianter mot varandra, två stycken som jag har fullt förtroende för! Yvan de Baets som driver Brasserie de la Senne är kanske den person som kan mest om öltypen i fråga och de svenska bröderna Ek som är närmare sanningen än vad de antagligen är medvetna om själva…

20130504-152023.jpg
‘Greyjacket’ är en kollab mellan just Senne och ett Washingtonbaserat bryggeri som heter Bluejacket och en liten farhåga jag har är att den är aningens mer humlad än vad som var gängse när det begav sig. Brekeriets variant är en minimal batch bryggd på hörsägen och deras tolkning av varianten. Dessa faktorer spelar mindre roll i sammanhanget eftersom jag är tämligen säker att båda produkterna är det närmaste ni kommer att komma ett orginal av typen.

20130504-153220.jpg
Nu är min tanke att presentera Brekeriets Grisette och deras magnifika Saison för Yvan nästa gång vi ses för ett eventuellt framtida samarbete. De skullen kunna skapa underverk tillsammans! Mot framtida segrar…

Vänligen/
Jens Skrubbe

Boskeun

Utan tvekan Belgiens bästa påsköl, enligt min mening, är Dolles Boskeun. Detta är en av de första i en ganska liten genre. Belgare är nämligen mycket mer ölbundna till högtider än vi därför föredrar många att göra våröl istället eftersom våren är längre än påsken.

20130330-010020.jpg
I begynnelsen sägs det att receptet kommer från bryggaren Kris Herteleers bror Jo och att namnet på ölen är ett smeknamn på honom men vi tar det från början. När bryggeriet drog igång 1980 var det på grund av att Kris och Jos mamma (Germana Passyn) tröttnat på att köpa massa öl till sönerna. Hon uppmanade helt enkelt dem att börja brygga sin egen öl. De båda bröderna studerade vid den här tiden, Kris till arkitekt och Jo till läkare, så det dracks en del öl. Sagt och gjort.
http://skrubbe.com/2013/

20130330-011421.jpg
Tillsammans med vännen Romeo Bostoen och ett anrikt övergivet bryggeri (Costenoble) så började det bryggas öl. Snart var Kris ensam kvar eftersom Jo och Romeo faktiskt började jobba med det de bildade sig till. Dock fick Kris lov att fortsätt brygga Jos skötebarn Boskeun och det är vi glada för!

20130330-093014.jpg
Boskeun betyder skogshare (ung.) men det är också Jos smeknamn. Han sägs ha fått det efter ett bråk med Kris som slutade med en sprucken läpp, där Jo då såg ut som en hare…

20130330-095319.jpg
Jo är numer bosatt och verksam som doktor i Sydamerika. Tydligen har han på senare år försökt sig på att brygga Boskeun där men utan större lycka. Det har berättats en fin skröna för mig (eller om jag möjligen har fått den om bakfoten) att en gång per år så flyger Jo hem till Belgien, sätter sig på en cykel och cyklar till bryggeriet i Esen. Väl där slår han sig ner i Oerbaren* och dricker några Boskeun sätter sig på cykeln och cyklar tillbaka till flygplatsen, sätter sig på planet och flyger hem!
Om det finns någon sanning i den historien får man väl hoppas att han åtminstone stannar några dagar…

Tack för uppmärksamheten och GLAD PÅSK/
Jens Skrubbe

*Namnet refererar till bryggeriet första öl Oerbier och det är namnet på bryggpuben…

Vårdagjämning

Jag hinner inte med! Börjar jag bli gammal? Här kommer inlägget signerat 20/3. Håll till godo!
Skönt att våren är här. Seriöst, det är inte kul att gå ut nu. Tur att det finns belgisk våröl att gotta sig i, eller? Det finns ett gäng bryggerier som brygger Printemps eller Lente-öl* beroende på vilken sida gränsen de befinner sig.

20130320-182009.jpg
Nå, varför våröl? Ja, vill man få ut en specialare under våren kan man välja att brygga en påsköl eller en våröl. Många väljer våröl av den enkla anledningen att våren är längre än påsken precis som vissa brygger vinteröl** istället för julöl. Belgare är nämligen mer nitiska med sina säsongsöl och dricka julöl i januari är uteslutet och detsamma gäller för påskölen…

20130320-182428.jpg
Vad karaktäriserar en våröl? Många av dem är ambréer på 6-6,5% men i övrigt finns ingen gemensam nämnare vad jag kan se eller vet. Dock finns det några som skiljer sig från massan.
Armands våröl är en exceptionell historia och ett unikum bland öl. Detta är den första i serien av hans fyra årstiders-gueuzer med blandningar från hans egna lambicer*** och den kom våren 2011. Får ni tag i den, håll hårt. När de är slut är de slut och just vårölen är den som är svårast att få tag på.

20130321-141642.jpg
Andra våröl bryggs av bland annat Silly, Alvinne och Het Anker…

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*De franska och nederländska orden för vår.

**Hiver på franska och Winter på nederländska.

***Armand har producerat ett fåtal exklusiva öl av hans egna lambicer. Han började brygga egna lambicer på ett leasat bryggverk runt 2001. 2008 drabbades han av en katastrof när ett kylsystem rasade ihop och nästan all lambic gick till spillo eller genever. Efter några års blandande är han åter en bryggare, mycket tack vare dessa lite dyrare specialare. Bra jobbat, Armand!

20130321-144427.jpg

St Patricks day

Dagen till ära tänkte jag plocka ut ett par öl med någon anknytning till Irland. Långsökt eller inte men eftersom det är Irlands nationaldag och en anledning för många att dricka öl.

20130317-215122.jpg

Självklart sjunger vi stoutens lov en dag som denna. På bilden ser ni Brootcoorens ‘Belgian Angel Stout’ med flaggreferens till Irland. Nu börjar de bli några belgare som lånat epitetet och benämnt sin öl ‘Stout’ ‘Imperial Stout’ eller ‘Belgian Stout’. Vi kan inte ta upp alla här* men väl ett par stycken. En av de första var Ellezelloise som släppte ‘Hercule Stout’ redan i slutet på 1990-talet och den tillhör fortfarande toppen. Ölen är en hommage till Agatha Christies karaktär Hercule Poirot som sas vara ifrån Ellezelle där bryggeriet ligger.
‘Black Albert’ från Struise är också värd att nämna i sammanhanget. Detta är en monsterstout med ytterligare en benämning på stout, nämligen ‘Royal Stout’. Ölen föddes 2007 och bryggdes initialt för Ebenezer Pub i Maine men det tog inte lång tid och många ramaskri innan vi fick del av den i Europa också. Tack och lov.

20130317-224411.jpg

Vidare har vi ‘Buffalo Belgian Stout’ som bryggs av Van den Bossche. Denna variant föddes också 2007 och på grund av att då var det hundra år sedan originalölen ‘Buffalo’ kom. Ölen har fått sitt namn från Buffalo Bill som när han var på Europaturné med sin cirkus 1894, bodde i Sint Lieven där bryggeriet ligger. Tufft.
Sist ut bland stoutexemplen idag blir Smisjes ‘Smisje Catherine The Great Imperial Stout’. En hyllningsöl såväl till Katarina den stora som sägs vara ‘urmoder’ till öltypen** och till bryggaren Johan Brandts fru Catherine. Vackert!

20130317-231941.jpg

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Fler belgiska stouts i urval: Podge Belgian Imperial Stout (Alvinne), ‘Special Export Extra Stout’ (Dolle), ‘Leroy Stout’ (Het Sas), ‘Big Mama Stout’ (Jandrain-Jandrenouille), Stouterik (Senne), ‘Monks Stout’ (Dupont), ‘Stoute Bie’ (de Bie) och ‘Authentique Stout’ (Authentique)

**Skrönan säger att tsaritsan Katarina den stora var en öltörstig kvinna och att hon fick irländarna att skeppa stout från Dublin till St Petersburg. För att ölen skulle hålla hela vägen fick man trycka i lite mer kraft i bitarna. Voila, ‘Russian Imperial Stout’ var född…

Peeterman

På lördag (9/2-2013) går årets Belgoträff av stapeln och jag har åter igen fått äran att vara domare. Ett hedersamt och lärorikt uppdrag för en autodidakt belgofil!

20130205-171758.jpg
Nu har jag nåtts av informationen att en av ölen som kommer att presenteras är en, på gränsen till försvunnen, öltyp som heter ‘Peeterman’. Det krävdes en före detta urinvånare för att plocka fram denna mer eller mindre bortglömda öl ur receptgömmorna. Det ska bli väldigt intressant att dricka denna typ av veteöl eftersom jag aldrig stött på den under mina år i Belgoölens grepp…

20130205-200343.jpg
Historiskt sett är ‘Peeterman’ en bärnstensfärgad veteöl från Leuven. Namnet kommer från St. Pieters som är stadens skyddshelgon men det är också ett smeknamn på Leuvenborna.
Det fanns en mängd bryggerier* i Leuven, med omnejd, som bryggde denna öltyp när det begavs sig och den siste som slog igen var De Eendracht (1975).

20130205-192208.jpg
1977 gjorde Hoegaardens Pierre Celis ovanstående veteöl enligt ett Leuvenrecept till 50-årsfirandet av en ‘ölbutik’ som hette Neels. Detta var stort, eftersom Leuven och Hoegaarden varit hårda konkurrenter tidigare om åren. Ölen bryggdes under olika namn** fram till 1991 när Interbrew valde att lägga ner den.
Det finns också en dokumenterad ‘Peeterman’ bryggd av Verlinden i Lubbeek, strax öster om Leuven. Dock vet jag inte hur autentisk den var. Verlinden gick ur tiden 1985. Domus bryggpub hade under 90-talet en ‘kommisionsöl’ i Peetermanstil som gick under namnet ‘Leuvense Witte’. Jag har funnit åtminstone två bryggerier utanför Leuven som har bryggt ‘Peeterman’. Dels var det Vandenheuvel (1975) som låg i Bryssel och Des Quatre Paves (1953) i Jemappes (Hainaut).

20130205-172809.jpg
2006 valde Artois (AmBev) att lansera en ‘Peeterman’ men den togs bort redan 2008. Nu verkar det som den produkten var snarare ett namn än en genuin variant av öltypen.
Vad är en äkta ‘Peeterman’? Enligt uppgifter jag har hittat var det som sagt en bärnstensfärgad veteöl, en ambrée. Den var relativt söt med hyfsat lätt kropp och inte så tung och munfull. Den var till exempel inte så mättande som en ‘Hoegaarden’. Ölen hade en lång koktid på närmare fyra timmar och vad jag förstår användes inte bara vetekornet utan hela plantan gick med i koket! Förhoppningsvis får jag mig mitt livs första ‘Peeterman’ på lördag. Det ser jag fram emot!

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe

*Bryggerier i Leuven som bryggde ‘Peeterman’ och året de bommade: Lovania (1935), La Vignette (1940), La Fleur d’Or (1940), Van Tilt (1950), Breda (1971) och De Eendracht (1975)

**’Neels Echte Peeterman’, ‘Echte Peeterman’ och ‘Peeterman’

En undanskuffad öltyp…

Inför SHBF:s Belgoträff i Uppsala nästa vecka har jag så smått börjat studera öltypsdefinitionerna. Jag har nämligen, för tredje gången, fått äran att vara med och döma dessa hembryggda små mästerverk. Öltypdokumentet är mycket nyttigt, lärorikt och väl genomarbetat. Det utelämnar ytterst lite och på ett sakligt sätt betar det av typ efter typ och stil efter stil. Jag har dock hittat en spricka i den solida fasaden för det saknas, enligt min mening åtminstone en öltyp, möjligen två.

20130130-230501.jpg
Sist jag hade möjlighet att vara med och döma på denna tillställning påpekade jag detta men tillfället var illa valt och jag lät inte tillräckligt.
Nu kan jag ta mig friheten att låta lite här plus att jag ska försöka övertyga vissa andra ölmänniskor att ställa sig i mitt led. Jag menar att belgisk ambrée/amber borde ha minst en egen grupp, helst två och inte ingå under ‘ljus belgisk ale’ eller ‘ljus stark belgisk ale’.

20130130-230612.jpg
Om man tittar närmare på exemplen under förstnämnda grupp så är de enligt mig alla bärnstensfärgade och borde således ha en egen grupp, exempelvis ‘bärnstensfärgad belgisk ale’. Märk väl att på 20-talet gavs just denna dryckesgrupp namnet ‘la Belge‘ och utsågs som representant som den typiska belgiska ölen. Inte alltför sällan har de ‘Spéciale’ som efternamn. Under rubriken ‘ljus belgisk ale’ vore det mer passande med ‘Bink Blond’, ‘Hellekapelle’ och ‘Betchard Blonde’.

20130130-230806.jpg
Vidare under den ‘starka’ och som de erkänner ‘breda’ gruppen är allsköns öl listad som exempel. Dock tycker jag inte att till exempel ‘Kwak’ och ‘Bush Ambrée’ hör hemma i samma grupp som ‘Duvel’ och ‘Delirium Tremens’.
Varför inte dela på dem och skapa gruppen ‘bärnstensfärgad stark belgisk ale’. Det skulle förenkla dömandet avsevärt plus att många mumsiga, karamellsöta, gräddchokladiga, kardemumma och anissmakande ambréer skulle inte se sig slagna av förrädiska, torra, fruktiga, förförande, lätta i kroppen djävulstriplar. Ölen skulle helt enkelt få ett mer jämlikt och rättvist omdöme och betyg. Har jag inte rätt?

Tack för uppmärksamheten/
Jens Skrubbe